I fyra–femårsåldern hade Maja Lundgren för vana att bita sina lekkamrater. Några år senare, i förpuberteten, vurmade hon för den amerikanska 20-talsmaffian och identifierade sig med vampen Tallulah i barngangsterfilmen Bugsy Malone.
Alla har vi våra barnsliga präglingar och fixeringar. Även om vi lyckas arbeta bort dem eller åtminstone dämpa dem, lever de kvar som ett slags impulsdepåer i resten av livet, ungefär som åsynen av ett bleknat ärr på pekfingret omedelbart mobiliserar minnet av fällkniven och det framvällande blodet.
Maja Lundgren har fortfarande för vana att bita sina lekkamrater, även om betten i dag enbart är verbala – hon är, kan man säga, en oral karaktär. Och hon vurmar fortfarande för maffiamiljöer, även om intresset i dag har flyttat över till den napolitanska camorran och hon intalar sig själv att hennes romantiska fascination i själva verket är ett motstånd mot gangsterromantisering.

I sin nya bok Myggor och tigrar – en självbiografisk dokumentärberättelse, delvis i dagboksform, som kommer ut i dag – har Lundgren hittat ett fruktbart grepp att förena sina barnsliga lidelser i en bitsk attack mot manssamhället, i såväl dess stockholmska kulturförklädnad som i dess öppna napolitanska machoexponering. Samma manschauvinister här som där. Titeln har hon lånat av Vilhelm Ekelund som hävdade att ”myggen är värre än tigrarna”. Och det är säkert riktigt, om så bara därför att myggen är en ofrånkomlig plåga, tigrarna en högst självpåtagen riskfaktor.
Ingen kvinna kan undgå att utsättas för svärmar av blodtörstiga hanmyggor om hon vill etablera sig som författare och kulturskribent i Stockholms kulturvärld. Men inget tvingar henne att bosätta sig mitt under nosen på camorran i Neapels spanska kvarter.
Nu kan man säga att Lundgren går in i det svenska mygghelvetet med samma nyfikna och märkligt aningslösa attityd som hon nalkas det italienska tigerinfernot. Är inte klådan efter myggbetten lika självförvållad som såren efter tigerklorna? frågar sig därför vännen av moralisk ordning. Måste hon verkligen bjuda ut sig så där? Eller i varje fall så villigt låta sig bjudas in?
I samma ögonblick som sådana frågor väcks hos läsaren har Lundgren nått sitt syfte med boken. Då har den könsmaktsordning vi alla lyder under sänt ut allmänne åklagaren att utreda skuld och ansvar. Och därmed befästa själva ordningen. För finns det manliga härskartekniker, finns det förstås också kvinnliga underkastelsetekniker, lika maktsträvande de och status quo-uppehållande i könskampens sadomasochistiska ställningskrig.
Detta är ingenting som Lundgren döljer. Hon karaktäriserar sig själv här och var i boken som megaloman och paranoid och narcissist, hypersensibel för alla tecken som kan tillföras misstankens och misogynins minuskonto. Jovisst, bjuder hon ut sig. Och när vi, läsarna, har gått i fällan låter hon käftarna smälla igen.

I boken får ett antal namngiva manliga svenska kulturpersonligheter sina fiskar varma, serverade med garum, den pompejiska sås av ruttna ansjovisinälvor som Lundgren vällustigt beskriver i sin fräckt uppsluppna roman Pompeji (2001). I första hand är det männen på Aftonbladets kulturredaktion som får fisken nerkörd i halsen, med en och annan oplockad gås som påbröd.
Vi män som jobbar på konkurrerande kulturredaktioner kan bara vara tacksamma för att vi inte engagerade Maja Lundgren som medarbetare. Men ur den lättnaden stiger en skammens rodnad med längre varaktighet än skadeglädjen över olycksbrödernas förnedring.
Det verkligt värdefulla med Lundgrens tjocka bok – som gott kunde ha befriats från minst 150 sidor tjatiga balkongspaningar på den förmodade Neapelcamorran – är den revy av manliga härskartekniker, från det pompösa till det futila, som hon så obarmhärtigt låter spela upp för öppen ridå. Att inte bli nämnd i boken är inte någon fri lejd för oss andra män i den svenska kulturcamorran, det är bara en tillfällig andhämtningspaus, ett tryckande i buskarna, medan drevet nosar i ett annat spår. Vi vet – hur mycket vi än skyller ifrån oss – att det lika gärna kunde ha varit vi som legat där med riven hals och röven bar. Och säkert på lika goda grunder.
För precis som Lundgrens flickaktiga böjelser – bitlusten och gangsterattraktionen  – har transformerats till den vuxna kvinnans litterära drivkrafter, återskapar pojkarna på parnassen ständigt det puerila könsöverläge som grundades när de första gången solade sig i den egna pittens glans.

Skillnaden mellan camorrans män och kulturelitens är att de förra bär riktiga vapen som potenssymboler och de senare låtsade feministiska övertygelser. Jargongen bakom ryggen på kvinnorna är annars ungefär densamma. Men medan camorrrans små generaler och furirer inte generar sig för att spela ut sin manlighet – gärna med draget vapen – så pekar kulturkorpralerna aldrig med hela handen. Minst ett par fingrar är upptagna med strategiska överläggningar på den erotiska fronten, medan skenmanövrarna pågår på den intellektuella.
Detta dubbelspel behöver camorrans män aldrig ägna sig åt. Vi män i kultursfären, som ännu tränger oss fram bland alla kvinnorna på golvet till vår presidieplats på podiet‚ måste däremot ständigt vakta på vår tunga. Maja Lundgren och hennes systrar kan sitta inom hörhåll.
Jag är enig med Maja Lundgren – så här kan det inte fortsätta, det är förödmjukande för båda könen. Fast om hennes tilltag att ställa de män som borde veta bättre i den offentliga skamvrån – med fallos som dumstrut – verkligen varaktigt vrider om pungen, vet jag inte. Det är inte testiklarna som är det potentaste innehållet i pungen, det är pengarna. Och för den potensen brukar också de mest motståndskraftiga kvinnor falla pladask.