Det är inte Stalin som är kommunismens dödgrävare, det är Lenin. Stalin är dess likskändare. Inte ens den mest fanatiske anhängare av Sovjetunionen har haft något att hämta i Stalins skrifter – det finns följaktligen inte heller någon ideologisk riktning som kallar sig marxist-stalinistisk.
Marxism-leninismen har däremot en lång och förödande tradition i den politiska idéhistorien – Lenins namn har sugit sig fast i Marx idébyggnad som den giftiga parasiten i värddjuret. Det har alltsedan jag för 40 år sedan gav upp läsningen av Lenins samlade skrifter efter 100 sidor i första bandet varit mig fullständigt obegripligt att denne triste partigängare över huvud taget fått namnet av tänkare, likvärdig med Marx.
Det finns nämligen inget att hämta i Lenins skrifter heller. De är i allt väsentligt en ad hoc-plan för maktövertagande i Ryssland under 1900-talets första decennier, en plan som hela tiden anpassas efter nya omständigheter.
Det han skriver efter 1917 är en serie opportunistiska partidirektiv för att behålla makten med alla medel – en lång rad katastrofala beslut som ständigt måste korrigeras med våld.
Lenins torra och trista skrifter har ingen giltighet utanför sitt där och då, men har likafullt i årtionden rekommenderats som studiepensum för hoppfulla revolutionärer.
Deras enda effekt är strypsnarans – de har orsakat permanent syrebrist i upproriska hjärnor och kvävt revolutionens barn i sin linda. Det är leninisterna som skapar oenighet i de republikanska leden under spanska inbördeskriget 1936-39. Det är leninisterna som får den kubanska revolutionen att sluta sjunga. Varhelst leninismen sticker upp sitt fula tryne dör den politiska fantasin i den ”demokratiska centralismens” björnkram.
Sina ledord formulerade Lenin redan i Vad bör göras (1902) – rensa ut! Uteslut all opposition ur cellen, partiet, kongressen, internationalen, statsledningen, staten. Ut, ut, ut! Det finns bara en sanning och det är den Lenin formulerar – låt vara att den ser olika ut från dag till dag.
Det är den ryskättade franska historikern och akademiledamoten Hélène Carrèrre d’Encausse som i sin Leninbiografi från 1998 – nu på svenska – påminner om att detta tidiga ”rensa ut!” är det enda riktigt beständiga i Lenins annars så anpassningsbara tankevärld.
Hon betraktar förvisso Lenin som ”politiskt geni” – rimligt nog med tanke på att han med taktiskt rävspel lyckades manövrera fram sitt obetydliga lilla parti med den falska majoritetsbeteckningen bolsjevikerna till högsta makten i det sönderfallande tsardömet och sedan såg till att behålla den i strid mot både de politiska konkurrenterna och folkviljan. För att inte tala om den marxistiska teorin.
Att Sovjetunionen i tre decennier var världens enda socialistiska stat och dessutom besegrade nazisterna, bidrog givetvis till att upprätthålla skenet av Lenin som politisk guru i vänsterkretsar, trots – eller snarare på grund av – att få läste honom.
Men redan i sin samtid mötte han så mycket motstånd också i de egna leden, att eftervärldens kommunister borde tänkt sig för två gånger innan de placerade honom på piedestalen. Fast det förstås – de som tänkte två gånger var redan utrensade.
Inte ens Lenins egen hjärna klarade av alla motsägelser och falska anspråk – våren 1923 drabbades han av den hjärnblödning som nio månader senare skulle ända hans liv, 53 år gammal. Men då hade han redan cementerat de maktstrukturer – både nationellt och internationellt – som gjorde det möjligt för Stalin att ge sig själv diktatorisk fullmakt som förvaltare av Lenins arv.
Carrère d’Encausses biografi är lika upphetsande som ett 600-sidigt årsmötesprotokoll. Det beror givetvis på att hon följer Lenin tätt i hälarna och noterar varje nytt schackdrag i hans taktiska manövrer.
Och då blir det inte roligare än så här – partisammankomster och konferenser under den 20-åriga exilen, några dagar av revolutionär yra, sedan nya partisammankomster, konferenser, kongresser, politbyråmöten. Dammet och cigarettröken yr i instängda lokaler. Arbetarna, bönderna, massorna som revolutionen skulle lyfta till ett nytt och värdigare liv skymtar förbi som abstrakta skuggfigurer utanför fönstren eller som anonyma dödstal i nyhetstelegrammen.
Lenin rycker på axlarna och sätter pennan till arket. Han visste inget om arbetarnas liv, bönderna ogillade han, den ryska kulturen föraktade han. Det är svårt att tänka sig en mindre inspirerande revolutionsledare. Världen och vänstern har fått betala ett högt pris för att låta denne dödgrävare kratta uppfarten till idéernas och idealens mausoleum.
