De flesta läser in en könsrollsproblematik i Hedda Gabler, men i mina ögon är det en pjäs om ren existentiell leda, oberoende av kön. Vid första anblicken tycks Anna von Bredows uppsättning i Kärrtorp – den fjärde och sista premiären i Unga Turs pågående teaterfestival – gå på samma linje.
Här spelar ursprungskönet ingen roll eller alla – Camilla Kåbergs och Ilja Stenbergs scenrum samt Jennifer Rainsfords kostymer ger intryck av en lumpbod, där några akterseglade deltagare i Prideparaden har funnit ett övernattningsläger, som i själva verket visar sig vara en sadomasochistisk nattklubb.
Här går Jörgen Tesman (Oscar Skagerlind) klädd i kjol, här är Eilert Lövborg (Julia Zyto) kvinna i kostym, här gör assessor Brack (Nicolas Silfversköld) sina entréer som fjolla för att strax förvandlas till sadistisk machoman, här kalvar pigan Berta (Tieme van Dijk) omkring på rangliga gammelmansben i nätstrumpor. Thea Elvsted (Cecilia Göhl) ser ut som en gravid påskhöna och faster Tesman (Anna Wadström) som positivhalarens apa. Det är egentligen bara Hedda Gabler själv (Emma Molin) som är hyfsat normal, både till klädsel och läggning. Man får intrycket av att hon nog är en rätt tveksam deltagare i de sexuella lekarna.

Nej, fastlåsta könsrollsmönster handlar det sannerligen inte om i Kärrtorp.
Det är det minsta av Heddas problem. Om hon dignar under något så är det i varje fall inte normalitetens ok.
Skulle hon ett ögonblick tvivla, kommer strax en sambaorkester in och bevisar motsatsen. Men frågan är då varför Hedda skjuter sig.
Ur-Hedda gör det rimligen ju för att hon inser att hon inte kan fly utan att få med sig den existentiella ledan som reskamrat.
Men Kärrtorps-Hedda måste definitivt inte stanna i sin larmande queervardag. Hon kan ju helt enkelt ta tunnelbanan tillbaka till normaliteten. Lättad kan hon höra de hetsande sambarytmerna tona bort redan i höjd med Björkhagen.
Någonstans på vägen har Anna von Bredow bitit sig själv i tummen. Fast Ibsen har nog överseende.