Liksom i Håkan Nessers första Barbarottideckare dröjer det även i den tredje uppemot halva boken innan den gode kriminalinspektören från Kymlinge kliver in i handlingen. Fast den här gången kunde han gärna ha fått stanna kvar i kulisserna med sina poliskolleger och putslustigheter.
För fram till dess har Nesser gjort något för honom ganska sällsynt – han har skildrat två udda gestalter med så mycket empati att läsaren bara kan hoppas att intet ont ska vederfaras dem, en from förhoppning med tanke på att de trots allt uppträder i en kriminalroman.
Berättelse om herr Roos är en historia som sannolikt är inspirerad av Johan Klings film Darling – en medelålders man och en ung flicka träffas av en slump och blir vänner. En annan inspirationskälla kan tänkas vara Emmanuel Carrères Doktor Romand.
59-årige Ante Valdemar Roos är ekonomichef på ett litet företag utanför Kymlinge, en tyst och grå man med samma utstrålning som ett glas ljummet vatten. Han vantrivs i sitt andra äktenskap med en överviktig sjuksköterska och kommer inte överens med de båda styvdöttrarna
En tipsvinst gör det möjligt för honom att förverkliga en barndomsdröm – han köper ett torp i skogen, säger upp sig från jobbet utan att berätta det för frun, och far varje arbetsdag punktligt till torpet för att väcka liv i sina tankar och läsa Mircea Cartarescu.
21-åriga Anna Gambowska är intagen på ett hem för drogmissbrukare, men ogillar den auktoritära regimen och rymmer med sin gitarr och sina böcker.
I panisk flykt undan ett gubbslem som hon liftat med hittar hon Ante Roos torp, där hon gömmer sig några dagar som en för honom osynlig gäst. Omsider bekantar de sig med varandra och blir som far och dotter. En dag har dock Annas förra pojkvän spårat hennes gömställe …
Gunnar Barbarotti, som i romanen uppträder med ett gipsat ben efter att ha fallit från eget tak, ägnar till en början ett förstrött intresse åt en försvunnen äkta man. Men när en död kropp hittas vid torpet får fallet högsta prioritet.
Det märkliga med denna kriminalroman är att själva polisarbetet känns som en serie longörer. Här finns egentligen ingen gåta, läsaren är hela tiden steget före poliserna – ett grepp som Henning Mankell använt i en roman med just den titeln.
Men vårt engagemang i Roos och Annas fortsatta öden skapar, kopplat med våra onda aningar, en annan sorts spänning än gåtans uppskjutna lösning. Hjärtats spänning, inte hjärnans.
Det slår mig att Nessers bästa böcker som Kim Novak…(1998) och Skuggorna och regnet (2004) har just detta gemensamt med En berättelse om herr Roos – empatin, engagemanget i gestalterna, hjärtats närvaro i deras öden, Här möter vi en annan Nesser än den som i bok efter bok med klinisk beräkning staplar lik i finurligt hopsnodda intriger.
Synd bara att den där Barbarotti ska hoppa omkring med sitt gipsade ben och störa koncentrationen med sina patenterade nesserismer.
