Nina Wähä. 21-åriga Josefin Palmgrens debutroman Engångsligg är mindre en berättelse än en redovisning av en attityd - ett förhållningssätt som jag frestas beteckna som promiskuös nihilism, inte ovanlig bland unga män, men mindre väntad hos unga kvinnor.
Beteckningen är inte avsedd att vara moraliserande, även om det kan låta så. Tillhör man som jag den 40-talistgeneration som gjorde promiskuiteten till livsstil - kallad "fri kärlek" - finns det ingen anledning att vifta med sedliga pekpinnar.
Skillnaden mellan min generation och den som Palmgrens huvudperson Klementin - jämngammal med författaren - tillhör finns på det samhälleliga planet. Klementins huvudintressen är att dricka sig full och att "ligga" - som det numera heter med en nygammal eufemism som klingar 50-tal, men narcissistiskt nog har förlorat sitt objektsled.
Några värderingar, vare sig politiska, moraliska eller existentiella, uttrycker hon annars inte. Och några längre förhållanden vill hon definitivt inte ha. Att "inte bry sig" är ledstjärnan för henne och hennes vänner, fast det egentligen mest är en mask att visa utåt för att dölja det bräckliga jaget och sprickorna i själen.
Klementin jobbar som praktikant på en reklambyrå, och det är väl för att förlaget anar liknande språkliga talanger hos författaren som man låter henne debutera några år för tidigt. Där andra unga författare redan har omsatt sina bloggar i bokform, är Engångsligg kanske den första riktiga Facebookromanen i Sverige.
Man kan samtidigt säga att den ingår i en framväxande litterär trend, där 2000-talets unga singelkvinnor visar upp en ny sorts kaxighet och vilja att ta för sig som är fjärran från alla romantiska föreställningar om drömprinsar och familjelycka. En några år äldre tvillingsjäl till Klementin dyker upp i Nina Wähäs nya roman Titta inte bakåt! - hennes andra efter den lovordade debuten S som i syster 2007.
"Sabina" - som berättaren kallar sig - uppträder på en sexklubb, vilket väl bara är att ta den promiskuösa nihilismen ett steg vidare. På klubben arbetar en äldre man med ett förflutet i de gamla öststaterna som hon inleder ett förhållande med. I hans lägenhet hittar hon ett manus som interfolieras i romanen.
Berättarjaget är här en ung man som 1968 med två kamrater flyr från kommunismens Bulgarien och via Jugoslavien och ett flyktingläger i Trieste hamnar i studentupprorens Rom. Den unge mannen är - förutom osannolikt språkbegåvad - påfallande naiv, sexuellt oerfaren och politiskt ointresserad, vilket inte hindrar honom från att bli agitator på tribunerna.
Wäha är i denna del av romanen uppenbart påverkad av öststatsfödda amerikanska författare som Alexandar Hemon och Gary Shteyngart, vilka gjort mötet mellan sönderfallande kommunism och västerländsk kapitalism till huvudtema i sina författarskap.
Men uppenbart är också att Wähä - som är tio år äldre än Palmgren - inte nöjer sig med att bara redovisa en ung urban 2000-talskvinnas moraliska nihilism och politiska likgiltighet. Berättelsen om den bulgariske flyktingen, som 40 år tidigare hamnar mitt uppe i en sexuellt och politiskt omtumlande karnevalsyra, bildar skarp kontrast till den spleen som präglar nutidsskildringen.
Så bär romantitelns uppmaning att inte titta bakåt egentligen på sitt motsatta budskap. Inte så att 60-talet - då Wähä inte ens var född - skulle vara något slags nostalgisk tillflyktsort i historien, utan därför att det var en tid av framtidshopp och lust att leva.
Den sturska självständighet som Palmgrens och Wähäs huvudpersoner besitter ägde inte de unga kvinnorna på 60-talet, men de hade i varje fall en riktning att gå i, något nytt att uppfinna. Sabinas framtidscredo på sista sidan i Wähäs roman känns mest som en uppmuntrande brasklapp till en ensam och förtvivlande.
