Den i helgen avlidne journalisten Anders Isaksson lämnade i sin sista bok den moderna politiken för att skriva om 1809 års händelser. Det är ju i år 200 år sedan Sverige förlorade Finland och var nära att gå under som självständig nation överhuvudtaget. I sista stund blev dock den katastrofale Gustav IV Adolf oblodigt avsatt, efter att överstelöjtnant Georg Adlersparres revolutionära västra armé börjat tåga mot Stockholm. Både inbördeskrig och rysk invasion hotade, men kunde på ett hår undgås.
Trots tur i oturen är det ingen perfekt grund för ett jubileumsfirande. Inte heller 1809 års nya konstitution var så mycket att hurra över, menar Isaksson.
Författningsfrågan är kanske det som lockat ledarskribenten i honom till ämnet, och mellan raderna anar man att han är lite besviken över att hans huvudperson Adlersparre inte såg till att resultatet blev radikalare, mer amerikanskt eller åtminstone engelskt inspirerat.
Han skyller det på att Adlersparre under sin revolutionära marsch mot Stockholm blev kär och började planera giftermål i stället. Men om det berodde på det eller något annat är svårt att veta. Inte heller Adlersparres samtida begrep sig riktigt på honom. Han var en av denna brytningstids alla kluvna personer: en som inte kunde bestämma sig för om han var författare eller militär, filosof eller handlingsmänniska, idealist eller realist.
Övriga inblandade i 1809 års händelser – Hans Järta, till exempel – är inte heller alltid helt lättgenomskådade. Och händelseförloppet präglas överhuvudtaget av viss rörighet, velighet och åtskilligt käbblande – ett käbbel som de inblandade sedan under återstoden av livet fortsatte i brev och memoarer, där de alla ville framställa sig själva som huvudpersoner med ädla motiv.
Själva materialets karaktär bidrar därmed till att Isaksson inte förmår åstadkomma någon riktigt medryckande populärhistoria av turerna kring palatskuppen och det nya styrelseskicket.
Jag råkar själv ha läst fler av källorna än vad jag skulle önska, men har ändå svårt att bilda mig en egen helhetsuppfattning. Både med och utan denna nya bok. Även om själva försöket att göra det komplicerade förloppet rättvisa i och för sig är lovvärt.
För jubileum eller ej så är 1809 en central punkt i svensk historia – med våra militära stormaktsdrömmar krossade, tvingades vi därifrån att börja vandra den mindre glamorösa men mer effektiva vägen till vårt nuvarande välstånd. Till den moderna stat som Isaksson skrivit om i sina övriga böcker.
Ibland märks det dock när författaren rör sig utanför sitt egentliga ämnesområde. Litteraturhistoria är inte hans forte. Isakssons huvudintresse var och förblev även i denna sista bok politik.
