Vårdpersonal använder gärna eufemismen ”avslut” om en människas död – ”hon fick ett värdigt avslut”, kan det heta om den gamla damen som somnar in för gott i ett barmhärtigt morfinrus.
Sjukhuspersonalen möter ju dessa människor först i livets slutskede – deras förflutna är fiktioner. Döden framstår som slutet på en berättelse. Den har satt punkt, gåtan har fått sin lösning, pärmarna kan slås igen.
Att kriminalromaner är så populära beror nog på att vi läser dem på samma sätt som sjukhuspersonalen vårdar de döende – för att nå fram till ett avslut, för att stänga fallet, för att lämna den mänskliga gåtan bakom oss. Vi står inte ut med berättelser som slutar med ett tankstreck och snarare öppnar nya gåtor än avslutar de gamla.

När Åke Smedberg efter tio böcker på 25 år – dikter, noveller, romaner, de flesta med lysande kritik, alla med oförtjänt liten publik – sällade sig till det växande kollektivet av svenska kriminalförfattare, fick han omedelbart både läsare och utlandskontrakt.
Kriminalgenren var honom i och för sig inte främmande – våldet, aggressiviteten och de klämda, skavande, skadskjutna själarna i den skenidylliska svenska landsorten var dominanta inslag också i hans tidigare böcker. Men där var människan själv den oförklarade gåtan, inte mördarens identitet, vilken ju enligt genrereglerna till slut måste få sin rationella namngivning.
Det där med att konstruera en intrig och långsamt förbereda gåtans naturliga lösning i slutkapitlet kändes inte riktigt som Smedbergs hemmaplan. Hans gestalter vill helst gå ut ur berättelserna på samma sätt som de kom in i dem, krökta till frågetecken under tillvarons existentiella tyngd.
Det finns inget ”avslut” i Smedbergs värld, allra minst ett värdigt. Det är inte rationaliteten, det tydliga motivet, som ligger bakom människors livsavgörande handlingar, det är irrationaliteten, avsteget från vanemönstret, den oförklarliga impulsen som allt framgent gör dem till främlingar för sig själva, till gåtor utan avslut.

När Smedberg nu efter tre kriminalromaner återkommer till dessa gåtor, hoppas jag att hans nyvunna läsare följer med honom in i det skarpa dunklet kring fem ouppklarade människoöden – ett dunkel som är genomlyst av det sydnorrländska landskapets exakta ljuspunkter, opartiska vittnen till de mänskliga tillkortakommandena.
Här är den dödssjuke snickaren Frank, som misshandlar en kund som lurat honom på en faktura. Här är hans erotiskt utsvultna hustru Isa som famlar efter första sämsta man. Här är hans barndomsvän Tor som bygger upp sin ekonomiskt riskabla maskinpark för en sviktande skogsnäring. Här är hans psykiskt labila styvdotter Erika som bor i ett ödetorp med en bedagad drogmissbrukare. Här är den misshandlade kunden Ståhle om super sig mot botten efter att ha övergivits av sin flickhustru.

Låter det dystert? Då har jag förmedlat fel intryck. I själva verket är det alldeles nattsvart, svartare än den norrländska vinterhimlen. Ändå finns här ett ljus – jag skulle vilja kalla det människokärlek. Kärleken bor i språket, i omsorgen om den lilla futtiga mänskliga ömkligheten i den stora överväldigande naturen.
Åke Smedberg är, kort sagt, mycket mera spännande när han inte skriver kriminalromaner.