Den åttonde Manifestabiennalen har förlagts till den spanska sydkusten.
Nils Forsberg mera anar än ser migrantströmmarna från Nordafrika.
Spaniens kanske minst turistiga region Murcia ligger inkilad mellan golfpensionärernas Costa Blanca i öst och, ja, andra golfpensionärers Costa del Sol i väst. Det är gammalt moriskt land, dessförinnan romerskt och innan det puniskt – staden Cartagenas namn är förstås avlett från det feniciska Karthago på andra sidan havet, i det som långt senare blev Tunisien.
Det var araberna som började konstbevattna här. I dag är regionen Spaniens fruktträdgård och grönsaksland. Nästa gång du äter en spansk tomat kan du nog tänka ”Aha. Murcia.”
Du kan också fundera på om han som plockat den heter Miguel eller Mohammad. Här, liksom i hela södra Spanien, har kulturer mötts och blandats i årtusenden. Men om västgoter och vandaler kom till lands, anländer dagens migranter till den iberiska halvön över Medelhavet i bräckliga farkoster. Andra flyter i land döda.
Så här möts nordeuropéer som efter ett inte alltför långt arbetsliv vill unna sig lite dulce vida och låga skatter, och de som vill jobba i Europa och kanske slipper skatt för att de inte finns i några register.
Manifestabiennalen för ung europeisk konst har alltid hållits på platser präglade av någon sorts gränsproblematik eller en symbolisk laddning kring europeiskheten.
Murcia pryder sin plats i raden efter Ljubljana, Frankfurt, San Sebastián, Cypern och Sydtyrolen. När sedan regionen också vill uppgradera sig från bondland till dynamiskt framtidsinriktad kulturresmål är det förstås bingo att få stå värd för en konstbiennal vars senaste upplaga lockade över 100 000 besökare till Dolomiterna sommartid.
En hel del av konsten har inte oväntat med migration och rotlöshet att göra.
Carla Felipes fynd från stadens gator som hon gjutit fast i golvet i en gammal militärkasern är ett av de där märkliga och inte så märkvärdiga verken som kryper in under huden och vägrar att ge sig av.
Den papperslöse azeren Babi Badalov gör rörande försök att knäcka samtids-konstens koder, samtidigt som konstnärskollektivet Common Culture i pastellkläder anno 1983 tar Deleuze till charterdiskot i en obetalbar drift med kulturturismen.
Men av den utlovade dialogen med Nordafrika blir det inte mycket. Thierry Geoffrey upplåter sitt utrymme till alla nordafrikanska konstnärer som hittar dit i en protest mot hyckleriet – för något annat går det inte att kalla det.
Det hade verkligen varit ett djärvt grepp att ge en bild av Europa utifrån, i andras ögon, på denna biennal som alltid ytterst handlat om Europa. Hur skulle den se ut? En mur? Där en solstekt 50-plussare hytter med golfklubban mot invandrare?
I stället dyker fängelser upp som ett litet tema. Tillsammans med några projekt kring blindhet kopplas det oavsiktligt ihop till en underström av klaustrofobi och desorientering som visar att konsten trots allt ibland vet mer än curatorerna.
På det gamla fängelset i Cartagena, byggt 1936 och stängt tidigare i år, visas Abed Anoutis försök att klara ut anstaltens historia och vad som egentligen hände innanför de här murarna, om Francos politiska fångar, om dem som arbetade här, om dem som bodde intill. Ingen vill prata med honom. En mycket gammal dam backar ur i sista stund, framför kameran, av rädsla.
Så till slut landar Manifesta 8 återigen i europeisk introspektion och platsens historia. Stefan Tsivopolous är typisk – en tjeck med grekiskt påbrå som bor i Amsterdam och har gjort en storslagen film om Murcias gamla gruvor och dem som arbetade där.
Men det är Laurent Grassos film i ett gammalt torn i Cartagena som sammanfattar Manifesta 8. Kameran sveper över stadens gamla och nya befästningsverk. I ena stunden väntar man sig en khaki-klädd brittisk arkeolog in från vänster i bild talandes om puniska krigen, i den andra liknar det en rekryteringsfilm för spanska kustartilleriet. Så riktas kameraögat söderut över havet igen, mot horisonten, Afrika. Och varje bildruta säger det som alla redan vet:
Att här är det vi som bestämmer vilka som släpps in.
