För några år sedan bodde jag en vecka på hotell Ambos Mundos i Havanna. Det var den kubanska resebyrån som hade bokat. Först på plats fick jag klart för mig att det var Ernest Hemingways favorithotell i Havanna. Han brukade ta in där - alltid i rum 511 - när han lämnade sin gård en bit utanför stan. Rummet är nu museum, öppet för dagliga visningar.
Av någon anledning som jag inte längre minns besökte jag aldrig rummet. Det kan ha varit att jag var ute på långa vandringar i Havanna när det var öppet eller att jag efter en vecka bokades om till ett annat hotell. Men sannolikt berodde det nog mest på ljumt intresse. Jag har aldrig varit mycket för det där att med egna ögon se platserna där berömda författare har suttit och skrivit. Den diktens magi, som för många tycks sväva likt en aura kring geniets skrivbord, drabbar aldrig mig. Snarare förskingras magin vid anblicken av de triviala detaljerna.
Ur filmen In love and war.
Vad gäller Hemingway skulle det i och för sig inte ha spelat någon roll - jag har inte läst honom sedan ungdomsåren. Den sentimentala maskulinitet som formligen osar ur hans böcker är ett oemotståndligt feromon mest för mycket unga och mycket osäkra män.
Hemingways storhet är hans stil, den garanterar hans plats i litteraturhistorien. För de där mycket unga och mycket osäkra männen som umgås med skrivardrömmar är den hemingwayska stilen en ännu större lockelse än de maskulina poserna. Problemet är bara att man inte kan härma den utan att efterapningen ter sig löjligt genomskinlig. Den enda som kan imitera den är Hemingway själv och inte ens han lyckades undgå att dra löje över sig.
Stilen och poserna går nämligen inte att skilja från varandra.
Hemingways stil är det geniala uttrycket för en gränslös fåfänga. Den där synliga åttondelen av isberget ska låta ana tyngden av allt som döljer sig under ytan, men där finns ju bara resten av isberget. The same stuff. De maskulina poserna.
Hemingway blev sin stils fånge, han gjorde om den till livsstil, medan de sju åttondelarna av isberget smälte i whiskyglasen på otaliga barer världen över.
Författaren förevigad som staty i bar på Kuba. Foto: Anna Hållams
Den 43-årige finlandssvenske författaren Nils Erik Forsgård är inte särskilt ung längre och förmodligen inte heller osäker. Men han har till skillnad från mig inte kunnat få Hemingway ur de feromonstinna näsborrarna. Eftersom det redan finns ett antal biografier om 1900-talets störste författarkändis har han valt att i stället skriva en Hemingwaygeografi, anspråkslöst redovisad som "en betraktelse". Han reser helt enkelt till olika orter där Hemingway har uppehållit sig för att med egna ögon kollationera sina synintryck med läsupplevelserna.
Det är lite som att lägga ett pussel genom att börja med de gröna och blåa och vita kantbitarna och sedan bygga på inåt tills en människoliknande figur uppstår i centrum, en skäggig man plitande i ett skrivblock utomhus med kikaren undanskjuten, likt Narcissos intensivt upptagen med att fixera sin självbild.
En lookalike-tävling. Foto: Andy Newman
Forsgård ägnar någon sida åt rum 511 på hotell Ambos Mundos i Havanna, i boken finns också ett foto på museiskylten. Där försöker jag hålla fast honom, kritisk blick i kritisk blick. Men Forsgård flyr undan, kanske redan i andanom på väg till Cabo Blanco i norra Peru, där Hemingway vistades några veckor i samband med filmatiseringen av
Den gamle och havet. Tanken var att man i bild skulle fånga en hoppande marlin, den jättelika fisk av abborrsläktet som aldrig får något namn i Mårten Edlunds svenska översättning av romanen. Ingen marlin hoppade.
Det gör det inte heller i min läsning av Forsgårds bok. Långsamt, långsamt smyger sig imitationen av Hemingwaystilen in i hans text, som en framväxande symbios. Lika långsamt växer min distans till den.
Och då minns jag plötsligt hur jag satt där i Ambos Mundos restaurang och sköljde ner en tonfisksandwich med cuba libre, betalade med dollar och definitivt bestämde mig för att Heming isn't my way. Det var förstås därför jag aldrig besökte rum 511.
