Nick Hornby / Slam

Publicerad
Uppdaterad
I en intervju med en engelsk månadstidning fick den gotiska stilikonen och sångerskan Siouxsie Sioux nyligen frågan vad hon skulle säga om hon hade träffat sitt 50-åriga jag mitt under punksommaren 1977.
”Kan inte du bli min mamma?”, svarade hon.
Det finns någonting i det citatet som alltid har stått i fokus i Nick Hornbys författarskap.
Hans historier handlar alltid på ett eller annat sätt om att hitta hem, hur familjen – oavsett hur den ser ut – är det viktigaste vi har. Och vad det egentligen innebär att bli vuxen.
Men han gömmer den genomgående tematiken under en så kravlös ton att den knappt märks och i Slam, Hornbys första uttalade ungdomsroman, är just tonen lika ljuvlig som logisk för alla som läst hans tidigare romaner.
Hornby är en av det moderna tilltalets få mästare – kapabel att nästan undantagslöst återge en naturligt otvungen samtalston med, och för, vem som än sitter på andra sidan bordet.
Ändå sedan hans självbiografiska kärleksförklaring till fotbollslaget Arsenal – och uppföljaren High Fidelitys motsvarighet i musiksnobbsmiljö – har det varit lätt att tro att han är mer beroende av sina ämnen än de flesta, men för varje roman han ger ut framstår det snarare som tvärtom.
Han vet exakt för vem det är han berättar sin historia. Mottagaren är alltid utmejslad med en nästan kirurgisk precision.

Det har aldrig varit tydligare än i Sam, den sextonårige huvudpersonen i Slam. Han är en aningen äldre, nästan inverterad, version av Hornbys autistiske Marcus i Om en pojke. Sams bäste vän är en affisch av skateboardlegenden Tony Hawk som hänger på sovrumsväggen i Londons Islington. Han har ingen annan att vända sig till. Sams blott 32-åriga och ensamstående mamma – ”lika gammal som Cameron Diaz, tre år yngre än Jennifer Aniston” – försöker få honom att träffa en flicka. Det lyckas hon över förväntan med när den övre medelklassflickan Alicia blir gravid.
Hornby tar sig an det känsliga ämnet tonårsgraviditet med subtil humor och med en ton som aldrig blir överlägsen, inte erbjuder några lösningar eller pekpinnar. Bara den allra varmaste realism.
Ingen annanstans ökar antalet tonårsgraviditeter så snabbt som i Storbritannien. Hornby sätter i försiktiga bisatser på Burger King eller vid en skateboardramp fingret på hur det inte nödvändigtvis är något oönskat, utan lika ofta en nedärvd dröm om att vid 29 få känna sig mer som en syster än en mor.

Någonstans växer Slam därför, i synnerhet för läsare utanför Storbritanniens gränser, till en politisk roman. Det brittiska klassystemet är ständigt närvarande, först försiktigt i bakgrunden för att för varje kapitel växa sig allt större och starkare tills det står där som en gigantisk elefant som ingen i vardagsrummet längre kan blunda för.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag