Ian Burumas

svar på Pascal Bruckners essä om upplysningsfundamentalism och antirasisters rasism får en att vilja utbrista: Om du bara hade hållit tyst! Buruma kände sig uppenbarligen träffad, och trots att han hävdar motsatsen leder honom svaret vidare ut i den kulturrelativistiska träskmarken. Om han hade varit ensam om sina åsikter kunde man ha lagt saken åt sidan och bara hänvisat läsaren till Bruckners text. Men både Timothy Garton Ashs och Burumas resonemang är typiska, faktiskt exemplariska i sin politiskt tvivelaktiga kulturrelativism. Båda två slösar med stereotyper. Den första är: islam är mångfaldig. Buruma skriver: "Islam utövas inte likadant på Java som i en marockansk by, eller i Sudan eller i Rotterdam." Det kan vara sant i detaljerna, men inte i grunden. För Buruma rättfärdigar dock detaljerna att all kritik avfärdas som falsk. Han menar att man inte kan göra generella utsagor om islam på det sätt som Ayaan Hirsi Ali gör. Det är ett häpnadsväckande påstående av en akademiker vid Bard College I New York, professor i demokrati och mänskliga rättigheter. Med detta korta tillrättavisande försöker Buruma reducera västvärldens konfrontation med islam till Alis personliga problem.

Islam är en social

realitet. Trots alla detaljskillnader skapar dess skrifter och filosofi en sammanhängande syn på mänskligheten och världen. Låt oss till exempel titta på frågan om mänskliga och kvinnors rättigheter. I dessa fall är muslimer verkligen eniga. Den 5 augusti 1990 skrev 45 utrikesministrar från Islamiska konferensen (OIC), den muslimska världens sekulära topporgan, under "Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam". Detta dokument var avsett som ett appendix till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Kairodeklarationen lyder inte under internationell lag, men den belyser islams globala inställning till fundamentala rättigheter. Att den uttrycker en minimal konsensus och inte någon extrem syn gör den desto mer upplysande. Det viktigaste återfinns i de två avslutande artiklarna. Artikel 24: "Alla rättigheter och friheter i denna deklaration lyder under den islamiska sharialagen." Artikel 25: "Islamisk sharia är den enda behöriga källan för att förklara och tydliggöra samtliga artiklar i denna deklaration." Dessutom inleds Kairodeklarationen med att medlemmarna i OIC understryker "den islamiska Ummas kulturella roll som Gud har skapat för de av bästa nationer och som har givit mänskligheten en universell och välbalanserad civilisation..." Till skillnad från i demokratiska skrivningar finns här inget tal om individen utan om Umma, de trognas samfällighet, kollektivet. Som följd därav erkänner Kairodeklarationen bara de rättigheter som specificeras i Koranen, och betraktar i enlighet med sharia såsom brottsliga endast de handlingar som bedöms vara det av både Koranen och Sunnah, profetens ord. Artikel 19 slår fast: "Det finns inga brott eller straff utom de som slagits fast i sharia." I artikel 2, paragraf d, heter det: "Skydd mot kroppsligt våld är en garanterad rättighet. Det är statens plikt att övervaka detta, och den är förbjuden att bryta, utom om det finns skäl för det i sharia." Det skulle exempelvis vara fallet enligt Koranens sjuttonde sura, vers 33: "Ni ska inte döda någon person - för Gud har gjort livet heligt - förutom i rättvisans namn."! Där står också: "Om någon dödas utan en rättfärdig anledning, ger vi hans arvtagare rätt att se till att rättvisa skipas." Vad är det om inte en licens för blodshämnd levererad av de muslimska utrikesministrarna?

Jämställdhet nämns inte

i denna deklaration. I stället fastslår artikel 6: "Kvinnan är lika mycket värd som mannen" - lika i värde, inte i rättigheter eftersom Koranen 4:34 säger: "Männen har gjorts ansvariga för kvinnorna, och Gud har begåvat dem med vissa egenskaper och gjort dem ansvariga för uppehället." Sålunda ges män makt att utöva social kontroll över och förnedra kvinnor, vilket även görs klart genom artikel 22 i deklarationen: "Alla ska ha rätt att förfäkta det som är rätt och propagera för det som är gott, och varna mot det som är fel och ont i enlighet med den islamiska sharians normer" - det vill säga Koranen, utgiven på 1600-talet och ännu bindande för dagens muslimer.

Och så håller det på

. Islam sägs vara den enda sanna tron, och ingen har rätt att gå emot eller strunta i dess påbud så som de framställs i den av Gud till sin sista profet överlämnade heliga skriften. Varje människa är individuellt ansvarig, och Umma kollektivt ansvarig, för att upprätthålla allt detta. Det slår Kairodeklarationen fast. Den går inte bara emot de mänskliga rättigheterna i allmänhet, den är ett indirekt rättfärdigande av medborgargarden. Ian Buruma är medveten om det här problemet; han skriver om ett exempel på en sådan civil rättsskipning i boken Murder in Amsterdam. De muslimska staterna skapade den här deklarationen för att befästa sin enighet. Förutom det är den också ett politiskt program i avsikt att försvara den islamiska identiteten mot den kapitalistiska globaliseringen. Sharia förklaras vara basen i denna kulturella identitet. Och kritik av detta skulle vara Ayaan Hirsi Alis personliga problem?

Men Buruma har

ännu fler stereotyper i rockärmen. Den nästa är: islam som en religion som alla andra, eller alla religioner är lika (förfärliga). Här riktar han sig mot sin kritiker Pascal Bruckner. Buruma skriver: "I ett annat typiskt utbrott av överdrift, avsedd att kleta av sig genom association, nämner Bruckner öppnandet av ett islamiskt sjukhus i Rotterdam och reserverade badstränder för muslimska kvinnor i Italien. Jag har svårt att se att detta skulle vara så mycket förfärligare än kosherrestauranger, katolska sjukhus eller badstränder för nudister". Jag kan berätta för dig, Ian Buruma, varför italienska stränder reserverade för muslimska kvinnor är "mycket förfärligare". Till skillnad från koschermat eller en influensa som man måste åka till sjukhus för är stranden ett muslimskt försök till förändring. Om det så gäller huvuddukar eller könssegregation i offentligheten, försöker den politiska islam etablera könsapartheid i de fria europeiska samhällena. Ett muslimskt sjukhus är något helt annat än ett katolskt. I det muslimska sjukhuset sorteras patienterna efter kön. Män får bara behandlas av män, kvinnor av kvinnor. Muslimska kvinnliga sjuksköterskor får inte tvätta manliga patienter, de får inte ens röra vid dem. I Tyskland klagar ett växande antal läkare över muslimska män som försöker hindra sina kvinnor från att behandlas eller ens undersökas av manliga läkare. Jag känner till kvinnor som bara får gå till doktorn i sällskap med sin son. På muslimska sjukhus bestämmer männen om kejsarsnitt får utföras, eller om deras fruar ska steriliseras efter att ha fött fyra barn. Nyligen rapporterade Le Monde om just det slagets detaljer. Och för inte länge sedan skrev den turkiska tidningen Hürriyet om en kvinnlig röntgenläkare i Istanbul som på religiösa grunder vägrade undersöka en ung man som hade skadats i underlivet. Det är förfärligt, Ian Buruma.

Att älska sin nästa

är lika främmande för islam som själavård. Men det är en annan sak. Jag ser det som smaklöst att se ner på de katolska nunnornas arbete med stöd i denna "alla religioner är lika"-relativism. Det verkar inte som om Buruma vet vad han talar om när han talar om islam. De islamiska propagandisterna för badstränder och sjukhus och moskéer bryr sig varken om mänskliga problem eller religiösa kategorier. De är ute efter att etablera en vertikal åtskillnad av män och kvinnor inom det demokratiska samhället.

Burumas tredje stereotyp

lyder: islamkritiker stämplar och brännmärker. Han skriver att Alis fördömanden inte är "till mycken hjälp". Skulle han också hänföra en påminnelse om det historiskt belagda äktenskapet mellan Mohammed och den sexåriga flickan Aisha, som han sedan lägrade när hon var nio, till fördömanden som inte var "till mycken hjälp"? I boken Kräv er rätt! berättar Ayaan Hirsi Ali om detta i syfte att kritisera den islamiska sexualmoral som tog form efter Muhammed. Enligt Burumas åsikt skulle hon inte gjort det, därför att hon som "uttalad ateist" - ännu en stereotyp - inte kan bidra till att reformera Islam. Ännu en häpnadsväckande position för en akademiker specialiserad på demokrati och mänskliga rättigheter. Kulturrelativister vill helst inte höra talas om arrangerade äktenskap, hedersmord (25 stycken i Istanbul bara förra året) och andra brott mot de mänskliga rättigheter. Det är för jobbigt. För vad skulle det annars betyda när Buruma skriver: "Att fördöma islam utan hänsyn till alla variationer är att diskriminera." Om Ian Buruma vill ägna ett seriöst studium åt föraktet för "variationer" i den muslimska världen vore det en omfattande uppgift. För att ta bara ett av många möjliga exempel: Vad ska vi göra med alla kvinnor som lever i de över 60 länder där sharialagarna gäller, de som inte får gifta sig utan en "wali", det vill säga utan tillstånd från en förälder eller förmyndare? Var finns variationerna där? Buruma berömmer sig av att han känner till de sydkoreanska rebellernas värld. Men den muslimska världen verkar främmande för honom, och de västerländska värderingarna relativa. Tack vare Pascal Bruckner fruktar han med all rätt för sitt intellektuella rykte. Att han i sitt svar till Bruckner försöker rädda detta rykte på Ayaan Hirsi Alis bekostnad gör inte saker och ting bättre. Det fungerar inte, Ian Buruma. Översättning Nina Lekander