När publiken kommer in i Målarsalen på Dramaten sitter ett antal vardagsklädda skådespelare tyst uppradade bakom ett långbord, likt de kvarvarande gästerna efter Jesu sista måltid sedan huvudpersonen lämnat scenen. Bredvid dem tornar ett berg av tomma vodkabackar upp sig. I fonden ser man en Europakarta och en serie stillbildsprojektioner av ett skogigt kustlandskap i kvällsljus.

Scenbilden är apokalyptisk som en tablå över aftonlandets undergång, och när skådespelarna efterhand öppnar munnen i alltmer berusade tirader kan man inte undgå intrycket av kontinentens sista andning, fåfängt underhållen av alkoholens flummigt flämtande livsgnista.

Den litauiske regissören Oskaras Korsunovas radikalt avkortade uppsättning av Maxim GorkijsNatthärbärget är inte desto mindre märkligt upplivande, och det beror knappast på att delar av publiken inbjuds att skåla med ensemblen. Den interaktionen är mest en markering av att vi alla sitter i samma båt, även vi som tror oss slippa undan bara för att vi inte får ett glas teater­ vodka i handen.

Nej, det upplivande är Korsunovas förmåga att använda teatern som elektrifierad grisfösare, vilken sänder stötar av obehag i vår förnöjsamt bökande självtillräcklighet. Han har här lika lite som i Miranda – hans andra uppsättning på Bergmanfestivalen – några givna svar att erbjuda, han vill bara pina oss med frågorna, den där gamla brechtska – eller för den delen beckettska – viljan att väcka oss ur letargin.

Så vad ser vi? En samling lallande fyllon som väntar på att "gubben" ska komma tillbaka med den strimma ljus i mörkret som han tog med sig när han försvann. Nu sitter de där med spritdjävulen som anden i flaskan – baronen, pälshandlaren, polisen, skådespelaren, de svikna kvinnorna, längst ner på bottnen, sövda av alkoholångor.

Skådespelaren hänger sig, men återuppstår som Hamlet. Scenbilden indikerar Jesus. Gorkij hoppades på Lenin. Korsunovas lämnar frälsarfrågan oavgjord. Teaterns uppgift är att levandegöra konflikter, inte att lösa dem.