Fattigmansmedia har fått nog!
Så skulle man kunna sammanfatta debatten om näthatet, där slaget om Linda Skugges blogg skulle kunna liknas vid stormningen av Bastiljen.
Den senaste veckan har ju den fula mobben målats upp som finjournalistikens största hot. Bilden av en skitig, aggressiv och oformlig folkmassa som väller fram ur underjordiska grottor, förorenar våra fina spalter med sina spyor och bankar på den privilegierade elitens slottsportar med högafflar.
Glamourprinsessan Karolina Lassbo ser likt en bloggosfärens Marie Antoinette förfärat hur ”blondinrasisterna” förpestar hennes rosa salonger. Kolumnernas okrönte konung Jan Guillou dränks i en ”kloakflod av äckel och vidrigheter”. I Resumé värderar Viggo Cavling sin publik lägre än smutsen under skorna, medan hovtidningen Journalistens chefredaktör Maja Aase vill ha hårdare tag mot ”pöbel och patrask” i form av en etisk sheriffstjärna.
Och när yttrandefrihetens riddare i Publicistklubben anordnade bloggdebatt på Kulturhuset i Stockholm i går kväll antydde Isobel Hadley-Kamptz att alla ”knäppgökar, fisar och idioter” där ute fick henne att tvivla på allmän rösträtt.
Vad handlar det här om egentligen?
När började journalisterna att förakta sina läsare?
Problemet är mörkret, menar experterna. Näthataren har inget ansikte och härjar alltså som en tjuv om natten.
Men där till exempel författaren Marcus Birro pratar om ”anonyma strålskadade skalbaggar” framträder tvärtom en tydlig gestalt på annat håll. Att bloggtrollet är en man som hatar kvinnor, vistas långt ute på högerkanten och lever virtuellt dubbelliv verkar de flesta vara överens om.
Alltså han som skulle kunna vara din granne.
Enligt en krönika som Dagens Nyheters läsarombudsman Lilian Öhrström publicerade i lördags (19/5) är det dessutom en fråga om verbal vett och etikett, det vill säga om själva språket.
Eftersom tidningens läsare förde ointressanta diskussioner som bara hamnade i ”oförskämdheter”, ”käbbel” och ”påhopp på kommunistiska journalister” och inte höll sig till den välformulerade ton som är kravet för att få delta i DN:s bildade samtalskultur, stängde man helt enkelt av sajtens kommentarfunktion.
Så nu befinner vi alltså vid en punkt där offentligheten framställs som en middagskonversation där cyberproletariatet inte kan bordsskicket och makthavarna snackar om öga för öga, strängare regler och åsiktsregistrering via e-posten.
Exakt där kraschar drömmen om webben som den ultimata demokratin.
Det blev inte den där fina gränslösa världen där frihet, jämlikhet och broderskap råder, där pengar, position och status inte spelar roll, där alla är lika och alla har rätt att säga sitt.
Det blev det nya klassamhället.
