Johan Hilton tycker att liberalerna håller två saker i huvudet samtidigt.
När Åsa Linderborg (AB 26/8) tar hjälp av Guardianskribenten Simon Jenkins för att påvisa att västvärldens stöd till Pussy riot präglas av ett allmänt hyckleri blir jag betänksam.
"Med denna plötsliga passion för yttrandefriheten måste vi hylla Johnny Rotten som vår tids Voltaire. Liberalernas stöd förpliktigar", skriver Linderborg med hänsyftning till Jenkins.
Man undrar på vilket sätt - utöver det rent principiella. Västvärldens aktivister har i fallet Pussy riot visat sig fullt förmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Således är det långt ifrån alla som har uttryckt sitt, med Linderborgs ord, "oreserverade" stöd för kollektivet. Däremot har de flesta vänt sig emot det enkla faktum att trion har suttit fängslade i ett halvår för en mindre förseelse.
Ej heller har man krävt fullständig straffrihet. Däremot kritiserat att kyrka och stat har fjärrstyrt processen, utdömt bisarrt höga straff och ingripit mot ryska demonstranter som solidariserat sig med Pussy riots sak.
Frågan kvarstår även om Linderborg verkligen är rätt person att moralisera över liberalers påstått lättvindiga förhållandesätt till yttrandefrihet. Jämför hennes bestörtning över att förintelseförnekaren David Irving portades från litteraturfestivalen i Lillehammer härom året med oviljan att delta i ett kollektivt kulturchefsupprop för Dawit Isaak, till exempel.
Under tiden jämför vänsterdebattörer – Andres Lokko i SvD (19/8) är en av dem – fallet Pussy riot med domarna efter kravallerna i London förra sommaren. Det finns mycket att säga om det benhårda brittiska klassamhället, om dess festtal om allas likhet inför lagen och om en tilltagande desperation hos befolkningens yngre.
Men det är trots allt en milsvid skillnad mellan ett fullkomligt godtyckligt juridiskt system där hårda domar förankras i Kreml i tätt samarbete med den religiösa makten och ett dito med självständiga juridiska institutioner med möjligheter att överklaga.
Att påpeka och manifestera mot det är inte hyckleri, det är att försöka följa sin övertygelse om allas rätt till det fria ordet. Hittills har detta gynnat den ryska oppositionen.
