Magnus Haglund läser om Sven Wernströms 70-talsböcker.
Jag läser om Sven Wernströms böcker från åren kring 1970, hans mest radikala och revolutionära period. Det blir en omtumlande upplevelse.
Det som sätter i gång mig är naturligtvis Kalle Linds omtalade hel-, halv- och kvartsironiska berättelse Proggiga barnböcker.
I början av 1970-talet var de här böckerna – Upproret, Mannen på gallret, Skatten i de fattigas by och Mannen på tåget – en oundgänglig del av en tidskod. Ungdomslitteratur som befann sig mitt i samtidsdebatten, om det så gällde gerillarörelserna i tredje världen eller det blandekonomiska Sverige med sina specifika sprickbildningar i samhällsmuren.
De berörde då och de berör fortfarande, trots tidsavståndet.
Den första iakttagelsen gäller effektiviteten i berättandet. Det journalistiska hanterandet av detaljerna, rytmen i händelseförloppen, den pådrivande otåligheten. Det är påfallande välskrivet.
Omedelbart infinner sig förstås reservationer kring det revolutionsromantiska och propagandistiska, de svartvita förklaringsmodellerna, övertygelsen om vad som är rätt och fel. Men framförallt de båda parallellböckerna Mannen på gallret (1969) och Mannen på tåget (1971) berättar på ett otroligt fascinerande vis om hur Sverige är på väg att träda in i en ny era; modernare, osäkrare.
Här blir Stockholm en kartbok som ritas om av de unga människor som rör sig så obehindrat mellan stadsdelarna och de olika politiska rummen.
Som Lena, huvudpersonen i Mannen på gallret, som följer med sin pappa till Paris strax före jul 1968, samtidigt som hennes kamrater är med om att organisera Alternativ jul på olika platser i Stockholm, bland annat Konstfack.
Det börjar med att Stockholm betraktas på avstånd. Sedan rör sig berättelsen in mot ett centrum av solidaritetsgrupper, gatuteateraktioner, debatter om alternativ pedagogik och försök att skapa nya mötesplatser.
Lena fungerar som ett kikarsikte och Sven Wernström som en dokumentärfilmare med ett bestämt ärende. Boken kommer ut samma år som Öyvind Fahlström spelar in sin film Du gamla, du fria, bland annat med medverkan av samma Narrenskådespelare som förekommer i Wernströms berättelse. Här finns ett märkligt samband, på en gång konstkonceptuellt och politiskt.
Det konceptuella accentueras i ”Trapporna”, det kapitel som beskriver Lenas letande efter en uteliggare som hon har mött under en av solidaritetsaktionerna på Konstfack.
Hon har fått brev som berättar att han brukar sova på ett galler ovanför ett varmluftssystem, intill några trappor och en restaurang. Hon letar och letar, dag efter dag, prövar trappor vid Eriksdalsbadet, Bohusgatan, Gotlandsgatan och Allhelgonagatan, i närheten av Vitabergsparken, uppe på Fjällgatan, vid Katarinavägen och Medborgarplatsen.
Staden blir ett psykogeografiskt landskap, ett teckenchiffer med mängder av dolda och hotfulla betydelser.
Drömsk är också revolutionsskildringen Mannen på tåget där en våldsam samhällsomvandling sätter i gång genom en strejkande gruvarbetares medverkan i Hylands hörna. Meddelandena hakar i varandra och hux flux bestämmer sig arbetare och studenter för att ta över arbetsplatser, informationscentraler och allmänna kommunikationer. Helt orealistiskt förstås, och delvis är väl boken ett uttryck för en tidsepok när dröm och verklighet stod i ett diffust förhållande till varandra.
Att någon skriver ungdomsböcker som om de vore versioner av Guy Debords Skådespelssamhället och Godards värsta agitpropfilmer – det är upplyftande och drabbande, också 40 år senare. Något vill verkligen bli sagt.
Men hur är det i dag? Den av vår tids ungdomsboksförfattare som ligger närmast att jämföra med är Per Nilsson.
Han gör något liknande Wernström, fast med helt andra ord och med ett större mått av motsägelsefullhet, mobilitet, mysterium. Han vågar vara politisk utan att skriva läsaren på näsan, vilket naturligtvis är en styrka. Men också i dag finns det saker som måste
sägas.
