I Genèves Palais des Nations pratas det om vad den pågående FN-konferensen, uppföljaren till 2001 års Durbanmöte om rasism, egentligen handlar om.
Några säger att det självklart är ett maktspel – resten mot väst. Andra menar att FN:s själva existensberättigande ligger på spelplanen. Akim Larcher, talesman för homo-, bi- och transpersoner, kritiserar sin grupps trägnaste försvarare, Nederländerna, för deras bojkottbeslut. Inte för att han tror att de skulle kunna få konferensen att respektera hbt-personer.
Nej, att EU kohandlat bort deras rättigheter verkar bekymra honom mindre än bristen på respekten för konferensen i sig.
Jag försöker förstå Akim och de andra – från engagerade medborgare till statschefer – som försvarar Durban II. Finns det personer bland dem som är beredda att för stunden offra vissa människors rättigheter för att rädda FN och tanken på mänskligheten som en enda familj, hur dysfunktionell den än må vara? Ger de i så fall uttryck för en möjlighet eller för en naiv dröm som rimmar illa med dagens verklighet?
Få, om någon, är så övertygad om sanningen som Irans president Mahmoud Ahmadinejad. I går, på Adolf Hitlers födelsedag, höll han ett tal som inte stod jubilarens efter. Inför plenum, där stol efter stol blev ledig, berättade han hur pelarna som bär vår västerländska civilisation, grundad på en sionistisk världskonspiration, nu håller på att rämna. Förfallet kommer inifrån, genom att våra egoistiska regimer lagt den ekonomiska, politiska och mediala makten i de ondas, judarnas – förlåt: sionisternas – händer. Obama, Merkel och de andra är förrädare. Folkförrädare.
Med hjälp av internet, lovade han, sprids nu budskapet om förändring över hela världen.
Det djävulska kommer att utrotas, och ett nytt rike ska uppstå – det fjärde i ordningen, om jag räknat rätt. I det globala gudomliga riket råder kärlek, värdighet och moral. För vem finns det plats i detta rike, om inte för ”den perfekta mänskliga varelsen”? För det fall någon skulle ha glömt sin historia – ja, det borde vara historia – kan man påminna om begreppet ”Übermensch”.
Ahmadinejad illustrerar med förfärande tydlighet vad många länge försökt säga: att det under hela förhandlingsprocessen har pågått en strid om betydelserna av några av våra vackraste ord: broderskap, frihet, människa.
Jag blir påmind om sista delen i C.S. Lewis serie om Narnia. En bedragare iklär sig ett lejonskinn och använder Aslans ord för att driva igenom deras motsats. Försöket misslyckas – i fantasilandet Narnia.
Anna Ekström
kulturen@expressen.se
