Det finns saker som är bra med internationella feministkändisen Naomi Wolfs nya bok Vagina.

Kunskapen om och värderingen av kvinnlig sexualitet är fortfarande förfärande låg. Det får uttryck i allt från onödiga underlivsklipp vid förlossningar, som allvarligt kan skada kvinnans framtida möjligheter till sexuell tillfredsställelse, till det talande i att den del av heterosexuellt sex som oftast leder till orgasm för kvinnor kallas förspel, medan den del som oftast leder till orgasm för män är, så att säga, det riktiga sexet.

Wolfs övergripande tes är att den sexuellt tillfredsställda kvinnan är starkare, gladare och svårare för patriarkatet att ha att göra med. Därför vill hon som feminist upplysa om hur kvinnor, eller rättare sagt vaginor, bör hanteras.

Någonstans där anar man att det börjar gå fel. För även om Wolf har en brasklapp om att alla kvinnor inte är lika, och att hon därför inte skriver om exempelvis homosexuella, är perspektivet närmast narcissistiskt enögt.

Kvinnor är sina vaginor. Naomi Wolfs vagina gillar vissa saker. Alltså gör alla kvinnor det. Utom kanske de lesbiska då, som ändå inte direkt räknas eftersom vaginan är evolutionärt riggad att behöva en penis för att bli lycklig.

Dessa vansinnesgeneraliseringar, om att det exempelvis är onaturligt och dåligt för kvinnor med tillfälligt sex, porr och onani, baseras i boken ytligt sett på neurovetenskap. Vilket dock mest tycks handla om att Wolf läst nån populärvetenskaplig artikel om hjärnan, tappat hakan och andlöst nu måste delge världen sina halvsmälta och i många fall direkt felaktiga insikter.

För ja, vaginan och hjärnan är givetvis sammankopplade, men inte mer än hjärnan och fötterna, eller hjärnan och öronen. Att nerver i olika delar av kroppen kommunicerar med hjärnan är liksom hur människor är byggda och det är varken nytt eller revolutionerande.

Inte heller är dopamin ett feministiskt hormon, som Wolf påstår. Inte mer än att heroin, som ger jättestort dopaminpåslag, är en feministisk drog.

I sin essentiella förståelse av könen som väsensskilda påstår Wolf också felaktigt att män inte utsöndrar oxytocin vid beröring. Hon bygger utifrån detta en världsbild där kvinnor på grund av oxytocinet är kärleksfulla, och män, trots eget biologiskt ointresse för såna tönterier, exempelvis bör säga snälla saker och krama sina flickvänner snarare än gnälla på dem.

Man får i det fallet hoppas på att mannen i fråga inte tittat på porr, eftersom han då, enligt Wolf, sannolikt fått hjärnskador som gör honom ointresserad av såväl sex som ömhet med vanliga levande kvinnor.

Då har jag inte ens gått in på hennes påstående att vaginan är ett "gudinne-format hål" och att män för att kunna tillfredsställa sina kvinnor bör börja med att kalla dem just gudinnor.

I London träffar hon en sexhealer som påstår sig en gång ha sett Jungfru Marias avbild i en kvinnas underliv och för 100 pund i timmen är han beredd att undersöka om hon finns i ditt också. Sådant betalsex räknas i Wolfs värld intressant nog inte som tillfälligt, och därmed dåligt sex.

Vad ska man säga? Tack, men nej tack.

Isobel Hadley-Kamptz

kulturen@expressen.se