Namnet Lillsved väcker en stark känsla hos mig, förknippat som det är med min barndoms mytologi, de ständigt upprepade berättelserna om flykten till Sverige med de danska fiskbåtarna och vad som sedan hände. Till Lillsved kom min mor som ung flyktingflicka, hon fick gå på gymnastikutbildning där och jag älskade att titta på de svartvita fotona av den mörkhåriga flyktingflickan – i den tidens pösiga gympashorts med resårband – som ingick i halsbrytande akrobatiska gymnastiska pyramider med de andra eleverna; svenska folkhögskoleungdomar, men också danska och norska motståndsmän som fått en fristad på Värmdö.
Lillsved blev en lycklig parantes för min mor under en svart tid; hon, föräldrarna och sju syskon fick lämna allt de byggt upp i Danmark för en osäker tillvaro i ett nytt land. Hennes far – som redan flytt pogromernas Ryssland och byggt upp en blomstrande herrekiperingsrörelse i Århus – tog det nya uppbrottet så hårt att han 54 år gammal dog av hjärtattack snart efter att familjen anlänt till Sverige och druckit Lottakårens varma choklad.
Jag tror aldrig min mor riktigt repade sig från den förlusten. Inte heller från det som hände just på Lillsveds folkhögskola, när man inför avslutningen skulle arrangera parad, där eleverna skulle samlas under de nordiska flaggorna. Min mor valdes ut att bli den danska flaggans banerförare, men då protesterade de danska motståndsmännen. De tyckte att en
riktig dansk skulle hålla i flaggan. Ett till synes litet sår, men avgörande för min mors förhållande till sitt födelseland. Hon stannade i Sverige resten av sitt liv.
Nu läser jag i det stora bladet att ett boende för ensamkommande flyktingbarn flyttats från Lillsved till närbelägna Hemmesta. Där har de attackerats mycket hotfullt av tjugo svenska ungdomar, som trängt in i huset och skrikit rasistiska slagord. Man måste inte vara psykologiskt skolad för att inse vad en sådan händelse innebär för ungdomar märkta av hårresande trauman, som trott sig få en fristad i det upplysta landet Sverige.
Men det verkligt upprörande är förstås att unga pojkar som varit med om sådant som inga människor – och speciellt inga ungdomar – någonsin borde fått bevittna, sitter instängda och förtvivlade i flyktinganläggningar därför att svenska kommuner inte tycker sig ha råd med att ta hand om ett par pojkar var.
Samtidigt får i skrivande stund svenska läkare i uppdrag av landets myndigheter att undersöka om sjuka barn – de kallas apatiska – är
transportabla.
De ska ut! – om så med kostsamt ambulansflyg – tillbaka till den traumatiska verklighet som fått dem att i så unga år gå in i total uppgivenhet. I det goda landet Sverige — som förstås skrivit under på alla internationella fördrag om asylrätt som en mänsklig rättighet – får ett försvinnande antal flyktingar (4 procent) värdigheten att erkännas som flyktingar med rätt till asyl enligt Genèvekonventionen. Har de tur kan de efter en utdragen och förnedrande process under vilken de utvecklar allt grövre psykiska problem, erkännas ha skyddsbehov. Det är antagligen okänt för de flesta svenskar att vårt land stoltserar med en av de europeiska bottennoteringarna när det gäller att tillerkänna flyktingar politisk asyl (EU-genomsnittet är 15 procent). Om man till slut får stanna i vårt upplysta land, får man göra det på nåder, inte som en
rättighet.
Kanske upprörs jag över detta för att jag inte är en
riktig svensk, men jag tror och hoppas att så inte är fallet. Må många goda svenskar igen samlas för att med namnunderskrifter, demonstrationer och — där det behövs — civil olydnad, se till att asylrätten blir en av nästa års mest brännande valfrågor.
Anita Goldman
kulturen@expressen.se
Anita Goldman är författare och initiativtagare till Asyltribunalen, år 2005.
