Arbetsförnedringen. Foto: Stefan Forsell
Arbetsförnedringen. Foto: Stefan Forsell

Myrstackarna

Publicerad

Nike Markelius reportage från arbetslöshetens slutstation har fått enorm spridning.

Jens Liljestrand hör en punkrebell trumma in sitt samhällsförakt.

Besöket på arbetsförmedlingen var en ren ångesttripp. Min undran om det gick att frilansa som skribent och vara arbetslös "på halvtid" möttes av ett roat småleende. Ska du få a-kassa får du inte frilansa. Komma i gång med min gamla avhandling? Ska du få a-kassa måste du avbryta forskarutbildningen. Skriva klart min novellsamling? Ska du få a-kassa får du inte skriva. Inte ens på fritiden? Inte ens på fritiden. Så ... vad får jag göra? Söka jobb, åtta timmar om dagen. Därborta står datorn.

Erfarenheten gjorde att jag genast blev nyfiken på Nike Markelius långa söndagstext i DN Kultur (20/1), där den 50-åriga musikern, känd från bland annat punkbandet Tant Strul, berättade om hur hon på väg tillbaka från en operation blev utförsäkrad och hamnade i "jobb- och utvecklingsgarantin", skrämmande nära ändhållplatsen Fas 3. Äntligen en målande, patosfylld skildring inifrån dessa vuxendagis!

Så läser jag artikeln. Läser om den, med stigande ilska. Läser en tredje gång, nu fly förbannad.

 

Texten, som har rubriken "Tonen i brevet är hotfull. Nu är jag kallad", har i skrivande stund delats i sociala medier över 11 000 gånger, vilket är smått sensationellt. Ändå har den inte plockats upp i debatten. På ledarsidorna, vanligen en lämplig plattform för att diskutera samhällskritik, har det varit förvånansvärt tyst om den.

Detta kan ha flera orsaker. Markelius är en person som har underlägets alla attribut (nyligen sjuk, kvinna, ensamstående mamma); det är svårt att nagelfara hennes subjektiva utsaga utan att bli anklagad för att sparka neråt. Säkert har många lärt sig läxan av det kollektiva, indignerade gallskrik som nyligen vräkte över Janne Josefsson.

Texten sätter också på många vis fingret på en öm punkt. Fas 3 är ett misslyckande. Det är en skam att sjuka pressas att gå till arbetsförmedlingen. Delar av alliansens sysselsättningspolitik är magstarka även för borgerliga debattörer.

 

Men om vi bortser från politiken ett ögonblick? Texten är mer än ett debattinlägg; den är också en självbiografisk essä och ett Wallraff -reportage. Markelius är i första hand konstnär, hennes text därmed ett konstnärligt uttryck. För vad?

Det hela inleds suggestivt med en lägesrapport. Markelius ska till en ny handläggare med "mycket hårda direktiv uppifrån", som tänker "sätta en blåslampa i röven" på henne. Denna nya, ondsinta tjänsteman ges följande presentation:

"... kvinnan kröp ihop, ringlade svansen bakom sig, stängde ögonen till hälften, väntade, förberedde sig till språnget. (...) [Hon] vände sig nu mot mig med ett flin. Läpparna rörde sig. Som om hon satte igång en liten bandspelare någonstans i sitt inre. Hon rapade ur sig allt det hon instruerats att säga."

 

Vad är det då detta flinande monster säger? Markelius blandar sina egna desperata tankar med byråkratiskan på ett sätt som gör det svårt att veta var handläggarens rapanden slutar och mardrömmen börjar, men jag får till slut bilden av att hon, som villkor för ersättning, uppmanas söka andra inkomstmöjligheter.

"Vi kräver yrkesbreddning", säger kvinnan, något läsaren ska förstå som en våldsam kränkning. Hon hotar rentav att placera sin klient i sysselsättning! Utanför kultursektorn! På heltid!

Markelius: "Kraften, värdigheten, människovarandet rann ur mig."

 

Här skulle jag vilja ställa några frågor. Hur många 50-åriga punkmusiker kan leva på sin konst? Är det så orimligt att långtidsarbetslösa kulturarbetare till slut förväntas försörja sig utanför kulturen? Kajsa Grytt, frontkvinnan i Tant Strul, utbildade sig till terapeut och jobbade inom kriminalvården (och fortsatte parallellt med musiken, vilket resulterade i skivan "Brott och straff"). Är det otänkbart för Markelius att göra något liknande?

Sådär fortsätter det. Markelius plågoandar talar inte, de "väser", "den gröna reptilranden i mitten av ögat smalnade". Hon kallas till ett privat företag som för dyra pengar ska "hjälpa människor att förverkliga sin potential". Kontoret är grått, soffan brun, kaffemaskinen billig, stämningen tryckt, människorna ledsna. De klaustrofobiska adjektiven kontrasteras sedan effektfullt mot jobbcoachens glättighet:

"Hon talar påklistrat pedagogiskt. Ler mot alla trumpna ansikten. Låtsas som om det här var det naturligaste i världen. (...) Hennes leende, som ett stelt sår mitt i ansiktet, får inga leenden tillbaks."

 

Vad är det då dessa byråkrater gör som är så hemskt? De uppmanar de arbetssökande att lista sina färdigheter. Att ta fram en bild av vad de vill uppnå. Att strukturera sina dagar. Att ändra sin Facebookstatus så att det framgår att de söker jobb.

Markelius avsky mot allt detta saknar gränser. Handläggarna kallas för "myrorna", deras "jävla seminarium är på en så låg nivå att det är skamligt", de "ljuger oss rakt i ansiktet". Allmän artighet, som att fråga folk om de har hunnit köpa julklappar, är förolämpningar. Enkla regler, som att begära närvaro under helgfria mellandagar, är rena tyranniet.

I en särskilt ilsken passage beskrivs hur en coach "kommer in och frågar hur vi mår. Om vi klarat oss från vinterkräksjukan och förkylningar. Jag tycker det är märkligt att fråga en hel grupp om hur den mår. (...) Det visar bara återigen deras syn på oss."

Vems syn är det som är problemet? När vanlig, banal hygglighet omedelbart tolkas som en illvillig konspiration?

Ibland känner jag igen mig själv i texten. På ett ställe minns hon vemodigt sin senaste turné, där hon "stått på de stora scenerna och tagit emot folkets jubel. (...) Jag befann mig himmelskt högt upp, lyft till dessa höjder av människor som berörts och styrkts av min musik och mina ord."

 

Raderna påminner om hur kultursvängen som ingen annan bransch kombinerar egotrippar och bekräftelse med social och ekonomisk otrygghet. Jag har sett det i min närhet, upplevt det själv.

Men det är inte en mänsklig rättighet att kunna leva på sin konst. Det är faktiskt inte det. Har man familj är det förbannat svårt; det är ingen skam att Nike Markelius inte har lyckats. Men det är inte heller Arbetsförmedlingens fel att hon har misslyckats.

Så jag inser till min förfäran att jag snarare ömkar dessa stackars jobbcoacher, som fått den otacksamma uppgiften att lotsa en föraktfull punkrebell genom arbetslösheten - trots att hon vägrar ta dem i hand, fnyser åt deras välmenta råd, sabbar deras föreläsningar ("Jag sågar henne fullständigt", myser Markelius, "hennes upplägg faller krossat till marken"). Och sen toppar alltihop med att kalla dem för reptiler och myror på sex sidor i landets största morgontidning.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag