Lars Leijonborg verkar vara en hygglig karl, det är nog därför man unnar honom att ta åt sig äran för ESS, trots att det i högre grad är gamle S-ministern Allan Larssons förtjänst att strålkanonen ska anläggas i Lund. Larssons lobbytalanger och europeiska
kontaktnät var avgörande
när Sverige ”vann” budgivningen.
Och man unnar uppenbarligen Leijonborg att vara stolt över sitt ordförandeskap i Globaliseringsrådet. Han slipper förklara denna märkliga inrättning, en tankesmedja där Leijonborg och andra ministrar har formulerat vilken politik de tycker att regeringen (det vill säga de själva) egentligen borde föra.

Han slipper annat också, som ansvaret när ESS ska lämna det euforiskt nationalistiska symbolstadiet och förverkligas i vad som kan bli ett forskningens JAS-projekt. Snåriga bilaterala avtal, motköp och miljarder som ännu inte finns avsatta i någon budget.
Det har varit mycket snack om ”fri forskning”, men forskningsproppen som Leijonborg också är stolt över var anslående inte bara som satsning, utan också i förekomst av detaljstyrning.
Man kan apropå det notera att alliansen skrotat den socialdemokratiskt initierade genusinriktning som skulle ”genomsyra” exempelvis högre utbildning och forskning.

Detta har under Leijonborgs tid ersatts av en annan ideologistinn och tolkningsbar genomsyrare, nämligen ”entreprenörskapet”. Nu vimlar universitet och högskolor av politiskt anbefallna utbildnings- och forskningssatsningar som betonar det ”entreprenöriella”.
”Styrning” är något politiska motståndare ägnar sig åt, gör man det själv heter det ”strategiska satsningar” och ”prioritering”.
En ny minister ändrar inte på det, hon eller han lär knappast heller riskera alltför mycket sakpolitisk granskning. För Leijonborg kan ju konstatera att det, med mediemått mätt, mest intressanta han åstadkommit är att avgå.