1700-talstonsättaren Georg Anton Bendas Romeo och Julia-opera förhåller sig till Shakespeare ungefär som när Stephenie Meyer skriver extramaterial till sina Twilight-böcker. Hellre än bra men framför allt får man mer av allt: romantik, sämre dialog och kanske också alternativa slut.
Den här operan är en av två som spelas just nu på Vadstena slott under samlingsnamnet Star-cross'd lovers. Parhästen heter Piramo och Tisbe av Johan Adolf Hasse och tillsammans utgör de båda operorna en ruskigt ojämn föreställning där två starka, kvinnliga huvudroller dock ger två unga, svenska sopraner varsin genombrottsroll att lysa i.
Rebecca Rasmussen som Tisbe och Frida Jansson som Julia äger den här kvällen både vokalt och sceniskt - Rasmussen som stiliserat mytisk och allvarsam, Jansson som träffsäkert tonårstrulig med rufshår.
Övriga sång- och musikerinsatser är tyvärr ojämna och så blir det när man blandar unga, ofärdiga och smånervösa röster med unga erfarna.

Att jämföra de båda operorna med sina olika regissörer (Nils Spangenberg respektive Mattias Ermedahl), komponister och storys känns lika orättvist som oundvikligt - även om ung, förbjuden kärlek över gränserna är gemensam nämnare.
Klart är att Piramo och Tisbe vinner stenhårt över Romeo och Julia. I Piramo samverkar Marika Feinsilbers avskalade scenografi och kostym, Carina Jarlemarks koreografi och Gunilla Pettersons mask till ett fungerande helt. Orkestern dansar i mellanaktens drömscen och spelar sig till andra änden av rummet utan att man hinner märka det. Tisbes despotiske far och hans soldater dyker upp med blodbemålade hakor, antingen kinesisk-japanskt inspirerat eller som en bild av fadern som blodsugande vampyr. En tolkning som känns extra passande just denna sommar av kärlekstörstande och trånande vampyrtonåringar i Twilight och True Blood.

Jag önskar att man kunnat hålla sig på den nivån men efter paus i Romeo och Julia har operateamet velat göra mer av allt. Det är då man lämnar aktörerna i sticket med utslagna armar som uttrycksmedel, försöker poppa upp stackars 20-nåntingåriga orkesternördar i West Side Story- meta-jackor som inte passar dem och låter sångarensemblen operatala sig igenom Bendas tradiga sångspelsdialog med korta andningspauser för arior.
Däremot gillar jag att den här Romeo och Julian för en gångs skull har ett lyckligt slut där kärleksparet får varandra och despoten och hederskulturen får på tafsen.
Men mindre tonårslidande på vägen dit - både för dem på scen och oss på åskådarplats, tack.