Urmannen kommer på bred front. Men vi älskar honom inte förrän han dansar. Efter att Dolph Lundgren, gjort reträtt från slagfälten i Hollywood och med sängkammarglimten i ögat bjudit på sitt norrländska ur-jag, sjungit som Elvis och visat styrkeprov i smokingklass slåss nu tv-kanalerna om honom.
Kanske är hans popularitet ett symtom på en större brist, ett tomrum ungefär
i Göran Perssons storlek. Kanske blir det så när statsministern snarare rullar köttbullar än kör traktor.
Ta Robinson där Harald Treutigers spaghettiapproach och Anders Lundins mjuka framtoning är ett minne blott. Den svettiga tropiktävlingen leds nu av en slagskämpe, Paolo Roberto. Givetvis har även han flyttat runt musklerna i Let’s dance.
Den grabbdominerade P3 Guld-galan
i Scandinavium häromsistens kröntes av att indiepojken Timo Räisänen lyftes upp mot skyn av en man som till vardags försörjer sig på att kasta traktordäck omkring sig, Magnus Samuelsson. Hans claim to fame var dock när han skakade rumpa och vann Let’s dance. 2007 var vinnaren en brottare, Martin Lidberg.
Till och med P1:s Bokcirkeln har förstått att det blir underhållande med en testosteronstinn tänkare i gruppen. Åsa Linderborg och Carin Mannheimer ska studera Joyce Carol Oates Blonde tillsammans med Jan Guillou.
Dolph Lundgren var känd för ungefär en replik på bruten ryska, men hamnade
i medievärmen genom sitt självutlämnande Sommar-program förra sommaren. Rå styrka och sårbarhet är en oslagbar kombination.
Detta till synes oskyldiga gullande med muskulösa män är i själva verket resultatet av en monumental backlash som kan tyckas oskadliggöra mannen, men vips återetablerar honom på platsen som störst, bäst och vackrast.
Det är ju bara på skoj.