En hel tyst minut lyckades väl inte Daniel Harding uppbåda sedan Verdis Requiem förklingat i Berwaldhallen. Men nog var det ganska nära, nu när Östersjöfestivalen, för året tyngd av sjuttioårigt trauma, avslutades för denna gång.
Inte helt oväntat blev det Radiokörens stora kväll, inte bara det homogent klangpolerade vidunder vi vant oss vid sedan gammalt utan en skara röster som i äkta italienskt ”parlando” gav uttryck för både ångest och bävan. Även i andliga frågor var Verdi teatermänniska, och jag kan tänka mig att han hade det barndomsminne i tankarna när han en gång förbannat sockenprästen och åtta år efteråt fick se honom dödad av blixten. Annars blev det väl inget framförande som efterlämnar några mera omskakande intryck. Solistkvartettens placering på första raden ovanför kören må vara gynnsam av skäl jag inte känner till, men publikkontakten gynnas knappast.

Som enda namn av solisterna var Coloradofödda Michelle de Young inte Östersjöförankrad. Hon tillhör de stora internationella fixstjärnorna, och att importera henne bara för altpartiet i Verdis Requiem är en oförskämdhet både mot henne själv och våra egna stora mezzosopraner – von Otter, Larsson, Hellekant, Dike, Blixt.
Dessutom uppmanas handhavaren av bastrumman att till nästa gång ge akt på att det faktiskt står fjärdedels- och inte åttondelspauser i noterna. Har man hittat några obskyra originalnoter från 1874 är det en annan sak, men i så fall föredrar jag ändå den 135-åriga traditionens läsart om än felaktig.