Hanna Höglund: Operan Vanessa är på ett skruvat sätt den lilla 50-talskvinnans revansch. Det är så uppskruvat att det lyfter.
Vanessa på Malmöoperan är ännu en kvinnlig offeropera med premiär den här vintern.
Komponerad av amerikanske Samuel Barber och uruppförd 1958, går den att se som ett systerverk till Folkoperans Menotti-opera Konsuln, fast Vanessa är mer relationspsykologisk än politisk.
Menotti, Barbers pojkvän, har skrivit Vanessas libretto. Och mycket riktigt går det åt helvete för Vanessa-kvinnorna, liksom i Konsuln, i klassisk Tosca/Aida/Carmen-tradition.
Birollen Erika, sjungen av Matilda Paulsson, har oskyddat sex med fel man – mostern Vanessas kärleksobjekt Anatol. Det kan inte sluta lyckligt. Erika kommer till slut att vända bort tavlorna, låsa porten till herrgården och krypa in i sin flygel. Resten är tjugo svåra år i själslig djupfrys – som det verkar.
Men vad vi också får se är en uppsättning, regisserad av Katharina Thoma, där Erika får träda fram som subjekt i egen rätt. Operan Vanessa är ju på ett skruvat sätt också den lilla 50-talskvinnans revansch – hon slänger schackpjäser, skrattar höga soprangarv och sliter dukar av bord. Det är så uppskruvat att det lyfter.
Det handlar knappt alls om lika olyckliga men våpigare titelrollen Vanessa, spelad av Charlotta Larsson. Istället ställer sig Paulsson i slutet av första akten vingligt på den borgerliga dyschan i sin skurgummeklänning och ber Anatol dra åt skogen med fylligaste mezzoröst. I sin ensamhet, visst. Men ändå.
Sensmoralen är: om det inte är riktig kärlek får det vara. Hon kommer inte att nöja sig med mindre.
Den själsliga öknen blir ett eget val, medan mostern Vanessa får mannen, tveksamt lyckosamt.
Och Barber känner med Erika, annars hade han inte låtit småstråkarna lyfta sig ur mainstream-kromatiken och bli supernerviga när hon berättar om sin första och enda kärleksnatt, eller när hon för ett ögonblick håller på att falla för Anatols prat om äktenskap.
Det är tack vare den medkänslan och den möjligen självbiografiska undertexten – Vanessas och Erikas isiga, ensamma hem som omskrivning för Barbers egna depressioner – som jag trots allt kan leva med kvinnornas offer i den här Oidipus-tragiska historien.
Det är som med Bergmans kvinnoroller: Vanessa handlar nog mest om Barber själv.