Vädret? Strålande. Arenan? Makalös. Operasången? Utmärkt. Faciliteter? Tillräckliga. Akustiken? Så där. Underhållningen? Inget krut sparat.
Enligt vilka kriterier ska man egentligen bedöma en föreställning i Dalhalla?
Man träder ner i en avgrundsdjup stengryta med plats för 4000 personer. Där spelas en av världens mest älskade Mozartoperor – Trollflöjten.
Nattens drottning (enastående Susanne Elmark) svävar/flyter in i en jätteklänning just som det anstår en gudinna på just en sådan plats.
Det gås fackeltåg och avskjuts fyrverkeri. Men det uppdateras också hejvilt. Infallsrike regissören Stein Winge visade redan i sin hotellversion av Don Giovanni på Stockholmsoperan 2002 att han föredrar urbana miljöer och nutidsmänniskor och låter följaktligen sin drottning kränga av sig sin jätteklänning och klättra ner på scenen som en sorts Madonna. Dumt i Dalhalla där överdrift och saga är ett måste.

Pamina (ljuvliga Eir Inderhaug) skjuter omkring sig och åker rullskridskor, Tamino (Klas Hedlund) gör entré på motorcykel, de tre gossarna bildar The Rat Pack – på sparkcykel. Kärleksparet blöter ner jeans och punkrutiga brallor när de ändå sagoträder genom eld och vatten i en bassäng à la Esther Williams. Espen Fegrans Papageno är toppen, men har fullt sjå med att manövrera sitt solfjäderliknande klockspel. Sarastro (Michael Schmidberger) är först en allestädes närvarande president i ljusblå kostym, men, visar det sig slutligen, egentligen överkucku i en gigantisk sekt i vilken alla slutligen ingår, utklädda i gula ku-klux-klan-kåpor.
Puh!
Opera Hedeland har (till i lördags) också presenterat en fin ensemble och i den gräsbevuxna amfiteatern utanför Roskilde spelat Trollflöjten i regi av Lars Rudolfsson. Han har inte, som Winge, tappat kompassriktningen i den fria naturen.

Dalhalla får ursäkta, det kan inte hjälpas, fyrverkerishowen var verkligen imponerande, men infallen är för många. När de vita cirkushästarna rusade in till uvertyren i Roskilde så var det bara att lägga sig i stum beundran i den danska sommarnatten.
Värmlands (!) sinfonietta har sällan låtit bättre. Deras nya dirigent Henrik Schaefer kan verkligen sin Mozart och sinfoniettan verkade ystra som kreatur i en hage nyss utsläppta ur det trånga värmländska operadiket.
Papageno (Bengt Krantz) kunde lätt varit bror till Fyrtornet och Släpvagnen och fångade naturligtvis levande ankor, Tamino (Nikola Matisic) hade en verkligt skön tenor och fick hjälp av en riktig trollkarl för att få sin trollflöjt att sväva. Nattens drottning (Agnete Munk Rasmussen) var en superkvinnlig klatschande hästdomptör. Och kamelerna. Kamelerna! De la sig ner som om de faktiskt förtrollades av flöjten.
Mörkret lägrar sig över hedlandskapet. Cirkuslamporna tänds. Lars Rudolfsson kan komma hem, allt är förlåtet. Han fick så mycket skäll för sin Trollflöjten i Stockholm 2000 och har inte gjort nåt där sedan dess. För övrigt räddades den uppsättningen av en oemotståndlig Loa Falkman.

Trollflöjten är ny varje gång. Varje regissör söker sitt unika sätt att tackla moralen, kärleken, upplysningsfilosofin, frimureriet samt de rasfördomar som operan också rymmer. Huvudantagonisterna brukar bli föremål för olika sorters förmildrande behandling.
Hos Ingmar Bergman blev Nattens drottning och Sarastro mer än symboler för mörker och ljus parter i en vårdnadstvist. Och den ingången har tacksamt använts av flera efter honom. När Nattens drottning ger kniven till Pamina med uppmaningen att döda Sarastro vill samtida regissörer förstå och förmildra. På Hedeland klatschar hon ilsket med piskan i manegen, men blottar sin svaghet bakom scen. Lars Rudolfsson fördelar med framgång rollerna för ett cirkussällskap. Tamino blir efter sina prövningar upptagen i cirkusens brödraskap, iklädd en harlekindräkt. Hans värsta prövning är inte att gå genom eld och vatten (eldsvåda på cirkusområdet) utan när han blir hämtad av en polisbil som närmar sig med de effektfulla blåljusen påslagna i den beckmörka Hedelandskvällen. Kanske saknar han uppehållstillstånd. Där fick danskarna.
Cirkuskonceptet harmonierar perfekt med det pärlband av underhållningsnummer som Trollflöjten också är. Rudolfssons lösning är genial. Han kunde dock ha kortat ner rejält. Då hade barnen hållit sig vakna i andra akten också.
Och det är en inte helt oviktig aspekt.