Mitt sällskap går i pausen, han tycker att det låter för konstigt. Själv tycker jag att den förtjusande men för långa ryska körinledningen till Adès-festivalens finalkonsert i Konserthuset liknar en georgisk konstfilm jag sett där mustascher spelade väldigt stor roll.
Pokrovskyensemblen (”De har ju väldigt fina kläder”, säger mitt sällskap innan han går) är tonsättaren Thomas Adès musikaliska körvänner – ett lika udda inslag i novembermörkret som Adès själv.
– Här spelade de på ett lieblad, säger presentatören Paula af Malmborg Ward och P2 spelar in, men det hade kunnat vara Utbildningsradion på 70-talet och det är helt okej.
För kanske är det så att årets tonsättarfestival handlar om att vara sig själv. Att till det högsta, glittrande pianoregistret få spela fram sin egen existens – om det nu är gay, straight, autist, geni, jude eller ateist. Vad Adès själv är av de där – till exempel autodidaktiskt underbarn fast han närmar sig 40 – spelar mindre roll. Det viktiga är att här uppstår ett musikaliskt rum där man får vara lite hur som helst.
Pianokonserten och skapelse-verket In Seven Days växer fram ur Adès fina bild av kaos som en förvrängd Rubiks kub. Faktum är att det med Adès livspartner Tal Rosners geometriska-figur-videokonst till, både låter och ser ut som ursnygga introt till superhjältefilmen X-men. En konstmusikalisk bild av den genetiska glitch som kan orsaka förändring i mänsklighetens innersta. Tänk om den tändande gnistan är Adès – tonsättaroutsidern som blivit den samtida musikens norm och nu för tiden låter oväntat filmisk.