Jules Massenet var en schlagermakare för sekelskiftet, det mesta han gjorde låter som något annat och Göteborgsoperans Thaïs brädar faktiskt melodifestivalen i fråga om underhållande musik, dekadens och glamour. Dessutom kommer man att tänka på svensk dramaunderhållning, nämligen Bergmans Fanny och Alexander – den eviga problematiken om religionen, kärleken och konstnärsrollen igen.
Skådespelerskan Emilie Ekdahl har en olyckssyster i Massenets Thaïs, kurtisanen och skådespelerskan som lämnar sin varma, materiellt belamrade teatervärld för att följa munken Athanaël. Biskop Edvard Vergérus kräver ju att Emilie och barnen ska lämna alla sina världsliga och andliga tillgångar bakom sig och komma rena till hans hus. Han, liksom Athanaël, är en svartsjuk psykopat som lockar med direktlinje till Gud. Athanaël erbjuder ”oändlig kärlek”, säger han, ”inte bara febrig njutning”. Thaïs följer honom, går i kloster och får frid, men Athanaëls förbjudna åtrå stillas aldrig, han blir fördömd.
Tillsammans med kostymören/scenografen Johan Engels och ljusmästaren Linus Fellbom, presenterar Nicola Raab operan Thaïs som en Tusen och en nattsaga, med en gnutta av den erotiska kittling som föranledde katolska kyrkan att förbjuda Anatole Frances roman Thaïs på 1920-talet.

Andra aktens boudoir är ett sagolikt rum som skulle ha gjort Sarah Bernhardt grön av avund och som jag själv skulle flytta in i om jag kunde. Där inne börjar Thaïs omvändelse från hyllad skådis och omsvärmad kurtisan till tapper Kristi brud, till sublimt violinspel av David Bergström (den berömda meditationen).
Regissören hade gärna fått ge operapubliken några fler ledtrådar varför Thaïs lämnar denna ombonade teatermiljö för att slita sönder fotsulorna tillsammans med den illaluktande munken. I romanen finns några användbara nycklar som kunde fördjupa förståelsen av det här verket som mest rör sig på ytan. Men vilken yta! Den dekadenta teatern i sammet och guld får sin avspegling i sista aktens raserade amfiteater i öknen där det dammiga brödraskapet framstår som alltmer hopplöst i väntan på vadå.
Sopranen Malin Byström sjunger titelrollen helt i en klass för sig på Göteborgsoperans scen. Thomas Lander (Athanaël) får ursäkta, men det här är hennes kväll. Byström har starquality som klippt och skuren för rollen, dessutom har hon omfånget, färgskalan och dynamiken för det stora och svåra partiet.
När Byström breder ut sina gyllene serafvingar och teaterstatisterna verkar inlånade från nån dansant gayklubb är det ingen som behöver sakna melodifestivalen. Eller någonting annat för den delen. Snyggt som sagt, men i morgon kan det vara glömt.

Gunilla Brodrej
kulturen@expressen.se