Dubbla förväntningar fick hjärtan att slå extraslag på Kungliga operan i lördags. Premiären på den ryska operan Spader dam ”hemma hos Malena” sammanföll med schlagerfinalen där Malena Ernman var vita frun och sjöng för kung och fosterland i den ryska huvudstaden.
Frågorna som hängde i luften var om Malena skulle komma bland de fem främsta och om nationalscenen skulle presentera en föreställning som man nu kunde rekommendera en ivrig nybörjarpublik.
Dessvärre ikke.
Spader dam har en spännande handling och insceneringen bjuder på geniala enskildheter. Lyxkostymören (och scenografen) Hartmut Schörghofer har sannolikt studerat Fanny och Alexander – familjen Ekdahl går igen och Ingrid Tobiasson (Grevinnan) är operans Mona Malm. Pastoral-underhållningen med herdetramset är lika komiskt amatörspelad, som Hamlet-repetitionen i Fanny och Alexander. Kören är makalös som vanligt, men manskörsburleskeriet i sista akten går över styr och vad är det med regissörer som älskar att exponera Marcus Jupithers bleka kroppshydda? Det tar udden av hans imponerande röst – en ryskt klingande barytongreve.
Uppsättningen är snygg och smart, kanske lite för smart. Man känner inte för någon enda person på scenen utom för birollen Pauline, som verkar älska Lisa uppriktigt, röstligt och sceniskt.
Stefan Dahlbergs Herman må föreställa hopplös och cynisk, men han ska spela hopplös, inte vara det. Man sitter och väntar på att han äntligen ska ta livet av sig. Regissören Dmitri Bertman har täckning för det han gör, i text och musik, men jag får inget övertygande svar på frågan om varför det är viktigt att spela den här operan. Ingen av sångarna ger ett riktigt fullgott svar på det heller. (Inte ens Hillevi Martinpelto trots sin fanbase i publiken).

Hovkapellet och operakören svarar emellanåt under Christian Badea genom att måla upp musikens mening. För hovkapellet är det ingen match att lira fram lite härlig Wagner-light. Och kören dundrar på som vanligt. Operans säkraste kort.

Spader dam bygger på en novell av Alexander Pusjkin från 1834 – en surrealistisk moralitet med dödlig utgång. Tjajkovskijs bror gick hårt åt originalet, men librettot hör ändå till operahistoriens bättre. Lycksökare flirtar med en dam för att vinna klöver. Spelmissbruk är en given ingång. Grevinnans demens är en annan. Men Bertman berör det bara lite drömskt. Det gäller att vara påläst här.
Det är så 1907.