Om Malmöoperans vd Göran K Johansson är en administrativ djävul i klass med Nick Shadow så är den före detta konstnärlige ledaren Lars Tibell inte någon rucklare i stil med Tom Rakewell. Nyss avgångne Tibell har av allt att döma avhållt sig från rumlande och styrt sitt operahus med ansvar, målmedvetenhet och kreativitet.
Även om jag långt ifrån har gillat allt så har de sju åren med Tibell överlag innehållit djärva och roliga satsningar, smala och breda, varav styrelsen har lagt ner två redan planerade produktioner.
I går gick jag till Malmöoperan med viss upphetsning över att få uppleva hur den spirande opera- och operettvurmen hos Unga Tur-teaterkollektivet i Kärrtorp utanför Stockholm (Wagners Parsifal och Léhars Leendets land) gestaltar sig på den jättestora scenen i stan. Att be den unge Nils Poletti och co komma hit och sätta tänderna i den moraliska fabeloperan Rucklarens väg var en bra idé. Det tyckte även kostymören och fick glädjefnatt i kostymförrådet.
När dvärgen (som inte tar illa upp av uttrycket) Keijo J. Salmela hoppsar in på scenen som Amor med fantastiskt kroppsspråk trissas förväntningarna upp. Det är framförallt i dennes stumma insatser och körens formeringar som uppsättningen glöder. Tenoren Rickard Söderbergs porträttlika finansminister Anders Borg, som den sälj-ut-kåta auktionsförrättaren Sellem är en annan fullträff, inte minst som dubblerad dvärgversion.
Nils Poletti tycks drabbad av den överdrivna respekt för sång och musik som en del teaterregissörer får när de ska arbeta på operan.

De har ingenting att sätta emot när sångarna kräver att få sjunga med ansiktet vänt mot dirigenten i stället för mot varandra. Musikteater ajö.
Nikola Matisic är en sådan Tom som Igor Stravinskij och librettisten WH Auden drömde om, de ville inte ha nån skandinavisk gubbe som Jussi Björling när de tänkte lyrisk tenor i slutet av 40-talet. Han har ett fint sceniskt uttryck och jag var beredd att gråta när han blir övergiven av Anne (Hulda Björk Gar∂arsdóttir) på mentalsjukhuset. Nu gillar inte Poletti klichéer så den möjligheten uteblev. All respekt för klichécensuren, men Stravinskij gödslar inte precis med det förväntade och när inte heller Nick Shadow (Bengt Krantz) får vara otäckare än en vit version av dagens Ozzy Osbourne så blir det trevlig maskeradmusik av alltihopa.
Till sist. Om det nu, som dirigenten Stefan Larsson uttryckte det (med en referens till Anna Anka som möjligen gick P2-lyssnarna förbi) är som att tugga brosk att spela verket så hoppas jag på mera flytande form längre fram.