Andra aktens öppningsscen med fyra allt ruggigare rum och en stum pianist i varje är ett genidrag. För det är samhällstrappan – de avgrundsdjupa klassklyftorna och vad som händer dem som försöker överbrygga dem – som är Rigolettos intressantaste spår när den sätts upp av unga, tyska produktionsteamet Tobias Kratzer, Rainer Sellmaier och Martin Wettges på Värmlandsoperan.
Och det behövs som ram för att den här uppsättningens ondsinta men skönsjungande patriarkat eller incest-, toalettsex-, avsugnings- och gruppvåldtäktsscener inte ska bli hängande i luften som de operaklyschor de blivit under 00-talet.
Rigoletto på Värmlandsoperan handlar om en möjligen schizofren men framförallt förtryckt hovnarr och Josef Fritzl-figur på ett sätt som bäst kopplas till en 1900-talstradition av kommenterande teater.
Den här Rigoletton (Peter Kajlinger) är kusin till Alban Bergs Wozzeck och Sondheims Sweeney Todd. Hans liv utspelar sig i en miljö inte olik men betydligt mörkare än den danska tv-serien Matador och dess parallellintriger i källarkök och finrum. Här finns dottern Gilda (Anna-Maria Krawe) som han så ogärna vill släppa ut i världen att han sätter henne i handklovar. Här finns Rigolettos arbetsgivare Hertigen (Jonas Dúran) som sätter på alla kvinnor han ser. Här finns intriger, maktspel och ond bråd hämnd.

Och tyvärr är det en föreställning som inte håller riktigt rakt igenom. Man hade vunnit på att hålla igen och spara några knull, juck och stön till en annan gång, till exempel. Vissa sånginsatser är ofärdiga och låter ansträngda och framför allt får sångare och musiker tampas med den döda akustik som kammaroperascenen Spinneriet invid Klarälven lider av. Här får man ingen draghjälp av någon efterklang.
Men det Rigoletto vinner på är Wettges musikaliska arrangemang och musikernas framlyfta roller. Den traditionella operaorkestern har omvandlats till fem pianon, en viola och en näve träblås, och liksom för att förtydliga klassdramat har musikerna – operans underhuggare – tagit plats på scenen som medspelare- och aktörer. Verdis musik är avstrippad och nybelyst och jag tror att Verdi själv skulle ha gillat det.
Det blir musikerna som blir föreställningens hjältar: ett strålande spel, för det mesta utantill, av en modernistisk dramakör utan ord men med instrument. Varför gör man inte alltid så här på operan?