Lagom till Pridefestivalen lanserade Drottningholmsteatern och regissören Johanna Garpe en av de mest lyckade byxrollsoperorna på senare år: Poppeas kröning av Monteverdi.
De flesta sångarna levererar inte årets barockdrills-trend (kort-kort-låång) lika oansträngt som orkestern. Men då har vi också en orkester som genom Mark Tatlow och Expressens Spelman Maria Lindal andas fram musiken med den allra självklaraste vighet.

Och här finns så många andra fina insatser: Countertenorerna Christopher Ainslie och Daniel Carlsson, tenoren Thomas Walker som gör en laddad scen med Bowiesnygga kejsar Nero (Charlotte Hellekant). Tenoren Rickard Söderberg visar sig vara klippt och skuren för rollen som svimmande gudinna och pompös amma. Och det är bara några av alla favoriter.
Det här är en rolig, sexig, lesbisk, och helt förnuftsbefriad trans-uppsättning. Jag skrattar högt – och håller mig för munnen. Herregud, det är ju Drottningholmsoperan. Får man? Ja, det får man faktiskt.

För det är bra gjort att ro hem en scen med oralsex under det kejserliga bordet (heja Hellekant och Ingela Bohlin som Poppea) utan att det känns ”sökt” eller ”gjort”. Nytt är det ju egentligen inte; det slentrianjuckas på de flesta operascener idag med eller utan grund i ursprungsverket.
Men hos Monteverdi ligger så mycket av humor och dramatik i musiken. Exempelvis hinner Söderbergs amma knappt få fram sina stavelser i sista akten för att fraserna är så pepprade med toner. Därför blir man glad att det är i musiken som Johanna Garpe har hittat regi-ledtrådar – en örfil här och ett sexigt sidenband där.  

Avkläddheten och könsförvirringen kommer på köpet.
Det ligger ju något befriande över den här begärsstyrda hybrishistorien där det inte behöver gå åt helvete för den som vill ha sexet och makten, utan tvärtom riktigt bra.
Ingen är genomsnäll och de flesta skyller på någon annan.
Men det bästa är att det inte bara blir yta, roliga mustascher och snygga Karin Erskine-kostymer. Här finns också rum för djupt känd dödsångest - till exempel när Seneca (Lars Arvidson) har fått sin dödsprofetia, eller när de unga sångarna ser sin egen död i Senecas och stjärnögt sjunger ”Jag vill inte dö”.
Opera är inte alltid kul, men när det är det kan det blir riktigt bra. Nu hoppas jag bara att biljetter fortfarande finns så att fler får se den här smarta Pride-operan.