Någon gång händer det att en symfoniorkester får attraktionskraften av en jättemagnet.
Ursäkta om jag tar i, men man behöver ingen religion då.
Att gå på konsert är ett unikt sätt att roa sig. Man behöver inte göra något, inte ens titta, men blicken faller obönhörligt på pulten denna gång. Esa-Pekka Salonen dirigerar förmodligen vackrast i världen. Musiken tycks styras från en svävande partikel i höjd med hans bröstkorg. Kring denna trollar han, utan fåfänga maestroposer.
Hans Londonorkester Philharmonia tycks spela Schönbergs Verklärte nacht på en enda lång utandning.
Stockholms konserthus drog vinstlotten den här Nordenturnén, det här är den sista konserten av fem. Och de är sannerligen samspelade.
Bruckners sexa förfaller aldrig till vulgoeffekter som tillgjord dynamik och okänsligt kulsprutebrass. Och Salonen har en sisu som håller intresset uppe under hela symfonitimmen.
Philharmonia bjuder på ett extranummer: Sibelius förstås, Mélisandes död. Om du hade varit där hade du också önskat den till din begravning. Jo. Så var det.