Elände, elände, säger den ena damen till den andra vid Norrlandsoperans garderob.
Elände var ordet, men gott folk: Det här är opera när det är som bäst (och ska inte sammanblandas med det som Malena Ernman levererar i Globen i kväll).
Peter Grimes elände kunde knappast fått en värdigare inramning än Tobias Theorells iscensättning i Umeå med Michael Weinius i titelrollen. Weinius är en av de finaste operamänniskorna i Sverige och sjunger alldeles naket och förtvivlat fram fiskarens vilsna, trasiga jag.
Britten blottlägger hans själ. Ja varken mer eller mindre. På slutet är Grimes inte bara övergiven av hela samhället (kören som sjunger hans namn i fjärran) utan också av orkestern, som nästan helt slutat spela, sånär som på glesa mistlurstoner.
Grimes är inte bara fiskaren som handskas hårdhänt med unga gesällpojkar. Han är också byns enstöring, en missförstådd visionär – ett slags Frankensteins monster som byborna bara har negativa förväntningar på. Individen är chanslös i det lilla fiskesamhället vid Suffolks kust, varifrån också Britten kom.
Utanförskapet som skildras har beröringspunkter med Brittens egen situation. Han var vänster, pacifist, homosexuell och kritisk mot det brittiska samhället och likt flera andra konstnärer och författare lämnade han Storbritannien i slutet av 30-talet för att andas, leva och verka några år i USA. Det gick så där och det var när Britten återvände med båt 1942 som han och hans partner, tenoren Peter Pears, började skissa på en opera efter en dikt av George Crabbe (1754–1832), också från Suffolk.
Tidvattnet kommer och går i Herbert Murauers vackert stiliserade scenografi på Norrlandsoperan. Instängt fast havet är granne. Omärkligt sprider sig vattnet över scengolvet för att torka upp till nästa akt.

Theorells sympatier ligger hos den plågade Grimes. Kollektivet är oförsonligt. Den mycket imponerande kören, ibland öronbedövande, klafsar omkring i gummistövlar, som ibland bara gnisslar hotfullt. Man lägger sig inte i, men styr allt. När den andre gesällpojken dör, av en olycka och av Grimes vårdslöshet, är det som att byborna är nöjda över att profetiorna slår in.
Ur orkestersatsen rullar känslostormar från havet och ur Grimes själ.
Norrlandsoperans symfoniorkester under Roland Kluttig låter mer levande än jag hört dem på länge. Solisterna (ingen nämnd, ingen glömd) med svenska och sydafrikanska sångare är fokuserade, imponerande och samlade som man blir när regitanken är glasklar, men inte övertydlig. Kollektivet kväser individen. Grimes går under.
Elände, sa damerna. Det låter så tråkigt. Kalla det hellre en elegi. En stark sådan. Över individens utsatthet.