I den apokalyptiska tv-serien Survivors överlever en grupp människor en världsomfattande pandemi. En tvivelaktig politiker styr sin egen enklav. Lyder man henne får man det bra. Givetvis uppstår förvecklingar och kärlek.
I Georges Bizets exotiskt parfymerade opera Pärlfiskarna (1863) styr Zurga ett fiskarsamhälle på Ceylon genom myten om en magisk pärla. Lyder man honom får man lycka. Men Zurga är också en man, och har som ung svurit en blodsed med sin bästa vän Nadir att avstå från kärlek.
Om man korsar de här två berättelserna får man Folkoperans Pärlfiskarna i regi av Mira Bartov (med underrubriken ”om jakten på lycka”).
Det händer inte mycket i den här operan, som med viss rätt kommit i skuggan av Bizets succéopera Carmen. Huvudpersonerna brottas med sina minnen, som gestaltas av figuranter i Gunnar Ekmans svårmanövrerade scenografi (tänk Dieselråttor och sjömansmöss, julkalendern 2002). Det blir väldigt mycket klättrande på stegar och klivande fram och åter på stenar i den vattenfyllda scenbassängen vilket fördärvar det nästan komiskt amatöristiska spelet. När Nadir och Leïla tar farväl och översteprästen i Matrixkläder hötter med sitt vapen (en korsning mellan treudd och simlärarhake) har den förhöjda upplevelsen slutligen kraschlandat i en gammal filmscen med Bond, bruden och hotet om den Väldigt Plågsamma Avrättningen.
Kort sagt – det blir ganska töntigt.
Och det är synd, för det här skulle kunna bli precis hur vackert som helst, till exempel med en självklar queer läsning, den manliga vänskapen kan ju laddas mera, makten förstärkas som den heteronormativa med Nadir och Zurga på ett annat Brokeback mountain.

Det finns nämligen musikaliska förutsättningar på Folkoperan: Elin Rombos vackert dynamiska och uttrycksfulla sopran, Jeremy Carpenters vemodiga baryton och Carl-Unander Scharins lite spänt späda, men på Folkoperan fullt tillräckliga, tenor.
Orkestern låter mycket fint under Andreas Lönnqvist och är akustiskt välplacerad i ett dolt dike i stället för bakom ljudslukande skynke. Folkoperans kör är alltid bra, så fåtalig den är.
Om det är sant att Folkoperans framtida öde hänger på den här föreställningen så hoppas jag att Stockholms kulturpolitiker förstår den här operascenens stora värde innan jag tillönskar dem bättre fiskelycka nästa gång.