Efter förra årets 19 miljonersförlust, motsättningar i ledningen och fuskbloggen Black Ascot har stormiga Malmöoperan satt upp operetten Pariserliv.
De gör de rätt i.
Ska det skaka i organisationen så ska det göra det till Offenbachs ettriga uvertyrer, klämmiga refränger, till cymbaler och klockspel.
Stewart Laings uppsättning spretar och roar, oftast. Det är en uppsättning som det inte går att ta ögonen ifrån för att man inte vet var den ska ta vägen.
Varför applådtacket blir så kort kan bero på valborgsstressad publik eller att folk faktiskt blir lite oroade av vulgospråket, modeskämten och den till överklass förklädda underklassen på scen.
Jag önskar bara att Laing och kompani drivit Pariserlivs allegoriska potential längre, bortom Sarkozy-vitsarna. På Offenbachs tid var det i den komiska operan som samhällskritiken kunde komma fram eftersom censuren inte var lika hård där – och här finns en del att säga om vad som händer när arbetare klär ut sig till överklass för en natt och ror hem den förvandlingen. Men det lämnas hängande i luften, bland allmän köns- sex- och relationsuppluckring och medföljande eufori.
Malmöoperans Pariserliv är en samtida version av Offenbachs 1800-talshistoria där ett svenskt baronpar kommer till Paris för erotiska förvecklingar och pengasvindleri.
I detta spelår av moderniserade operettföreställningar (Glada änkan på Folkoperan och Läderlappen på Göteborgsoperan) har adeln blivit medelsvensson. Cancanen är street- och showdans i McDonalds-keps. Och när man umgås i societeten gör man det med Karl Lagerfeld och Viktor&Rolf.
I Lucas Svenssons och Ulricha Johnsons nya svensk-fransk-engelska dialog respektive sångtexter liknas Lagerfelds bara skinkor vid ”små bleka frallor” och livsinsikten lyder: ”Cock and pussy and some money is all there is”.

Kändishäcklandet slår in några öppna dörrar men här finns också lyckträffar som Natalie Hernborgs förtrollande Puckfigur Gabrielle – tajt modellerad efter pojkflickiga toppmodellen Agyness Deyn. Hon stiger från periferin rakt in i showens nav och det är första gången jag ser en karaktär med så tydlig förebild i modebranschen på en operascen. Det känns helt rätt. Särskilt som hon dessutom sjunger utmärkt.