Esa-Pekka Salonen inleder Östersjöfestivalen med att berätta för publiken i Berwaldhallen att gifthalterna i Östersjön inte varit lägre sedan 70-talet. Sorry, Esa-Pekka, men just det var inte gårdagens nyhet. Det var tråkigt nog jordbruksministerns läcka till LRF att skatten på handelsgödsel slopas.
Det är behjärtansvärt att Berwaldhallen månar om miljön och har WWF som samarbetspartner, men det är inte lätt att navigera mellan skär och grund i övergödd Östersjö. Sverige når inte målen för att minska utsläppen kväve och fosfor.
Musikaliskt når man däremot målen i Berwaldhallen. Med marginal. Det skandinaviska uruppförandet av Esa-Pekka Salonens violinkonsert (2009) är en värdig start på årets festival. Leila Josefowicz, violinist och musa till detta verk, demonstrerar hela sitt dödsföraktande artisteri. Från skiraste poesi till brötigaste rock’n’roll framspelat ur samma Del Gesu, årgång 1724.
Violinkonserten är ett slags musikaliska memoarer från Salonens 17 år som chefdirigent för Los Angeles Philharmonic. Enligt The New Yorkers respekterade kritiker Alex Ross har han förvandlat LA Phil till ”den intellektuellt mest levande orkestern i Amerika”. Det blir en omväxlande resa från förväntansfullt drömmeri, via urban höghastighetstillvaro och party till ett långt drömskt farväl kryddat av mångtydiga dissonanser och improvisatorisk vokalis till ett öppet slut.
Josefowicz är helt enastående säker och musikantisk och Salonens tonspråk idiomatiskt, filmiskt och fascinerande.
Efter paus avslutas kvällen lika storslaget som högtidligt med Igor Stravinskys nyklassicistiska operaoratorium Oedipus Rex (1927) där Orphei Drängar, genom verkets fundamentala manskörer, motiverar sin existens för 156 år till. Rätt omtumlande.
Berwaldhallen är mindre bra på natur än på kultur. Det är kort sagt som det ska.