Gunilla Brodrej: Uppsättningen på Drottningholms slottsteater är en strålande rekonstruktion av hur det kan ha sett ut och låtit när Orlando hade premiär 1732.
Det kan tyckas bisarrt att dödsdagar firas med jubileum, i år är det 250 år sedan Georg Friedrich Händel dog. Men själva begreppet klassisk musik föddes strängt taget när några Londonmusiker 1784 fick snilleblixten att anordnade storslagna konserter under förevändningen att det var 25 år sedan just Händel dog. Massor av musiker och sångare. Otroligt populärt. En pietetsfullt återskapad Händelopera hade inte smällt särskilt högt i det sammanhanget.
Just nu gästar Göttingens Händelfestspel Drottningholms slottsteater med tre föreställningar av operan Orlando. Furstendömet Hannover-Göttingen och England hörde ihop fram till 1837. Händel är då som nu en sorts engelsktysk ”handelsvara”, född i Halle som Händel och död i London som den brittiske medborgaren Handel.
Operorna skrev han dock på det gångbara operaspråket italienska.
Uppsättningen är en strålande rekonstruktion av hur det kan ha sett ut och låtit när Orlando hade premiär 1732. Festspelsorkestern har inte bara det ljuvliga sensträngade fräset utan även en härligt mustig klangbotten i perfekt balans med sångarna. Huvudpersonen spelas av den flitigt använde countertenoren William Towers vars röst är rätt svår att ta till sig. Den låter mer teknik än kropp och själ. I och för sig passande för en karaktär som ”har ett hjärta av sten” där han står stel i tidstypiska poser – mer staty än människa.
Könsidentiteten är lika befriande oklar hos honom som hos den afrikanska prinsen Medoro, (mezzosopran). Jag tänker på Caster Semenya. Opera 1732 var man definitivt mer queer än friidrott 2009.
Sopranen Susanne Rydéns komiska herdinna och basen Wolf Matthias Friedrichs jovialiska trollkarl blåser undergörande liv i föreställningen i var sin ända av det vokala registret.
Men allt var inte bättre förr.
Orlando har en tunn handling och är till sin form en lång rad tablåer där sångarna får visa upp sin sångkonst genom ornamenterade da capo-arior. En enda terzett, och en enda kör på drygt tre timmar.
Mozart tog russinen ur Händelkakan och tog operakonsten vidare på sitt modersmål. Det blev bättre sedan.