När jag var liten avfärdades Beethoven som stor och ful.
Det är precis vad hans Missa Solemnis, ett parallellverk till nionde symfonin, kan bli i fel händer – en fugerad bromskloss på latin.
Men under dirigentlegenden Herbert Blomstedt i Berwaldhallen i går och i dag, är den något helt annat. 
Ta ögonblicket i Credot när solistkvartetten Byström, Larsson, Güra och Zeppenfeld sjunger med drillande flöjtobligato. Den där flöjten är Beethovens pekfinger rakt fram mot ett nytt sound – något helt annat än mässans Palestrina/Händellinje.
Blomstedt, snart 82, dirigerar som på spänstig promenad, medveten om vartenda gruskorn och blomma på vägen. När det är tutti-fortissimo rör han inte en min.
Tretakten andas, dansas fram och för varje viftning går det som en kraftvåg genom orkestern.
Det är som att kasta macka, om ni ursäktar metaforen. Om han är den lätta  stenen mot vattenytan, så är Beethoven ytspänningen. Naturligtvis dirigerar han utantill.
Extra kul har Blomstedt när han leker med svällar och dynamik, eller när Beethoven knorrar till det rytmiskt. Med en hand trollar Blomstedt bort Gloria-satsen, så att bara det sista a:et hänger kvar. Det är magi som varar en hel kväll.