Mary Poppins och Harry Potter. Hör så likt namnen låter och tänk så högt de flyger rakt in i fantasin. Den ena med paraply och den andra på kvast. Rowlings kommer rakt ur traditionen. Den anglosaxiska barnkulturen har tagit barnen med på många hisnande luftfärder på flykt från det begränsade hemmet ut i människoblivandet. Astrid Lindgren tog förstås upp berättartråden och gav Pippi övernaturliga krafter som hon exempelvis använde till att upphäva tyngdlagen och bli ny chef för språknämnden. Pippi uppfann sitt eget språk (”Spunk”), så gjorde redan Pamela Lyndon Travers Mary Poppins (”Superkaffiryteflanisötomaxigrafisk” som hennes fantasifoster till ord lyder i Magnus Lindmans översättning).
Den italienska litteraturforskaren Giorgia Grilli skriver i programboken: ”Mary Poppins påminner oss om den dimension som vi skulle må bra av att inte glömma”.
Det är kanske själva konsten hon har med sig i sin stora broderade väska. Hon drar upp nya riktlinjer för en familj som är fånge i konventioner och osjälvständiga föreställningar om hur familjelivet bör se ut.
Lite socker i botten så går medicinen ner, är hennes filosofi. Det finns alltid ett bättre och roligare sätt att göra det tråkiga. Poppins medicin smakar underbart.
Regissören Stina Ancker gör mig sällan besviken och inte heller denna gång. ”Aldrig blir sagan för käck, för sorglig, för flabbig” skrev jag om hennes Mio min mio på Stockholms stadsteater 2002. Exakt samma gäller här.
Nyöversättningen är både musikalisk och rolig, med stillsamma poänger och oväntat djup. Pappan (Sven Angleflod) verkar förbittrad av sin underhuggarställning på banken och de obetalda räkningarna hemma. Mamman (Nina Norblad) springer nervöst mellan barn och far, husa och guvernant. Ingen har särskilt bra kontakt med barnen eller sina känslor. Innan Mary dyker upp.
Linda Olssons version av M.P. är inte lika hjärtlig som Julie Andrews. Olsson är lite skrämmande och rynkar riktigt skälmskt på näsan. Hon och barnens relation befinner sig hela tiden på en utsträckt armlängds avstånd.
Jag vet inte om det beror på regin eller Olssons distanserade spelsätt, men det är i varje fall inte kladdigt och falskt, vilket inte minst barnen brukar genomskåda på en gång.

Scenmaskineriet är väloljat och välutnyttjat och allting ack så välrepeterat. Kök städar sig själv, leksaker får liv, en hel park byter kläder på fem röda sekunder och Magnus Boréns Bert gör frivolter högt över takåsarna till Sherman och Shermans medryckande musik från den lyxigt tajta orkestern.
Hela ensemblen är strålande där den dansar, sjunger och ler i sin välsittande 30-talskostym av Kajsa Larsson i Peter Lundquists storståtliga snurrande scenlösningar som välsignats av två gudabenådade ljusdesigners (Öhlin och Wern).
”Är de verkligen riktiga barn”, undrar den nioåriga dottern om Isak Cederberg och Rebecka Edlund, som spelar barnen så himla bra.
Mary Poppins hade säkerligen svarat både farligt och fantasifullt på den frågan.
En del unga är förälskade i Harry Potter. På riktigt.