Politisk migrationsopera, någon? Det är roligare än vad det låter. Och hemskare, när Folkoperan sätter upp Gian Carlo Menottis Konsuln från 1950.
När en kvinna, Magda, försöker lämna sin ospecificerade diktatur till hemland, fastnar hon gång på gång i det byråkratiska nätet. Hennes bebis dör av hunger och kyla redan i första akten. Efter det kan det inte gå annat än åt skogen.
Det är Farnaz Arbabi, Expressens teaterpristagare 2006, som återvänder till invandrar- och utanförskapstemat från föreställningarna Utvandrarna och Hedwig and the angry inch. Hon hoppas på invandrarpolitisk debatt och har förlagt operan till ett svenskt konsulat.
Det blir både gripande och distanserande och placeringen av denna opera i ett syntetiskt 70-tal har väl ingen riktigt logisk bäring, men det ger humor åt tragedin: afrofrisyrer och ängsliga midjeskärp. Och det har skapat ännu en fulsnygg lysrörsopera på Folkoperan – en av deras mest helgjutna.
Här finns till exempel Margaretha Westerlind som förtjusande ond men piffig pappersfascist som till sist börjar bry sig.
Mina favoriter bland karaktärerna är just de förhöjda typerna med Henrik Holmbergs magiker Magadoff i spetsen. Han spelar med en mimik som en uppskruvad Rupert Grint, Harry Potters rödhårige kompis från filmerna, och det fungerar. Det behövs för att lyfta operan ur tragedin. Hans hypnosscen är en pärla, både som sångar- och aktörinsats och som exempel på Arbabis musikaliska regi när den är som bäst. Han trollar sig in i existentiella frågeställningar så lätt som ingenting.
Operan slutscen, å andra sidan, är ett spektakel och ett omtugg av en marionettsymbolik som publiken förstod redan första gången. Det må vara hänt.

Äntligen har ju orkestern fått flytta ner från taket och ut ur kulissen. Nu sitter den mitt på scen, serverad som på en bricka och dirigerad av Jonas Dominique under den första premiärkvällen. Alltmedan jag hoppas på en renässans för Menotti, för traditionell och populär för musikhistorieskrivningen. För när han är på gott humör, som i juloperan Amahl och de nattliga gästerna, är musiken som en Aladdinask av intryck: Mascagniarv, romantiska utbrott, östtysk kammaropera, neoklassicism, Fauré.
I Konsuln är han bistrare och har tagit på sig Prokofjevstövlar. Men librettot har han likt Wagner skrivit själv – och han är bra på metaforer (översättning: Göran Gentele och Sixten Ehrling), ibland nästan på Büchnernivå, fast med Wozzeckångesten reducerad.
Så vad får vi? Fin musik, stabil sång och så lite politik.
Konsuln själv kanske inte dyker upp i operan, men det borde inte hindra publiken från att göra det.