Scarlett Johansson har gjort plattor med en helt okej bärig popröst. Här i Sverige blir det mest, om man bortser från Peter Stormares lättparodierade folkrock, uppvisningar i halvrösten som väsen och naturfenomen. Skådisartister som Regina Lund och Rikard Wolff vårdar ömt det teatrala visksjungandet.
Alla spelar de teater bättre än musik. Det sjungs förresten och överhuvudtaget alldeles för mycket på svenska teaterscener av skådespelare som tappar både scenisk auktoritet och närvaro när de tar ton. Jag minns en plågsamt lång konsert där en respektingivande skådespelare gick ner sig på djupt vatten genom ett visprogram med sin pappas texter. Hon kom aldrig upp igen.

Allan Edwall satte agendan. Han var lysande i sin cyniska gamla gnolande gubbroll. Men skådespelare har genom honom fått en vanföreställning om att de är bättre lämpade än andra att förmedla text, även nonsenstexter av sorten ta-di-ra-di-ra-di-ram. Och så tänker de, kan Jacques Werup så kan vi. Fast bättre.
Nu har kanske musikkritikern varit petig. Jag är säker på att Rikard Wolff kan skapa förtjusande, närvarande livesoaréer kring sina pärlband av vemodiga sånger och sin karaktäristiska röst som singlar höstlövslikt i den franska chansontraditionen. Brel, Cohen, Barbara. Han har gjort fina översättningar och de diffusa tonträffarna har säkerligen sin publik. Det finns identifikation i det ängsliga vibratot. När Wolff sjunger om det förbjudna i "Det vackraste mötet" är han ju minst lika rörande som Sara Varga i misshandelsschlagern "Spring för livet". Kanske är det för att den texten är helt hans egen. Då och där har han användning för hela sitt artisteri.