Att locka någon att följa med på en filmpremiär eller läsa en nyutgiven bok brukar inte ställa sig särskilt svårt. Men försök sälja in en snart nittioårig opera som ingen hört talas om, och ni stöter på patrull. Barberaren i Sevilla och Madam Butterfly ska det vara, eller något annat man hört och sett hundra gånger förut.
Därför är det enbart sorgligt att på själva premiären se så många tomma stolar när GöteborgsOperan fyller på sin fina Janácektradition med dennes lyriskt mest intensiva och melodiskönaste opera. Katja Kabanova var det första verk med vilket den sextiosexårige Janácek 1921 manifesterade sin platoniska tillbedjan av sin många år yngre musa Kamila Stösslova. Före sin död sju år senare skulle han hinna med tre operor till, alla av samma allt förbrännande intensitet.
Ovädret, Alexander Ostrovskijs bistra stycke socialrealism från 1859, fick i operabearbetning sin kvinnliga huvudperson som titelroll. Katja hetsas att bedra sin bortreste man – en i sammanhanget fullt naturlig reaktion – men orkar inte bära sitt dåliga samvete, varpå Volga blir hennes sista tröstare.
Det är Ingela Brimbergs Katja som dominerar scenen, delvis tack vare Janáceks djupt empatiska fokusering på äktenskapsbryterskans tragedi men lika mycket genom Brimbergs formidabla sångliga och sceniska utstrålning. Ensam skulle inte ens hon kunna få publiken att känna sig delaktig i hennes bittra öde, men hon sekunderas av ett frodigt persongalleri som ger det ryska 1800-talssamhället liv och färg – Tomas Lind och Iwar Bergkwist som lika förtryckta älskare resp make, Nicola Matisic och Katija Dragojevic som obekymrade frestare och framför allt Susan Resmark som Katjas svärmor, den ohyggliga Kabanicha. En lika fasansfull (svär)modersgestalt hittar jag bara i Vredens dag, Carl Th Dreyers film från häxprocessernas Danmark.

Volga strömmar oavlåtligt fram i Heinz Balthes varsamt stiliserade scenografi, John Dews regi avlyssnar musiken med stor sensibilitet och turnerar dess inneboende drama på scenen i den mest naturliga mimik och plastik. Men för dirigenten Shao-Chia Lüs utläggning av partituret sätter jag ett stort frågetecken. Han tycks beklaga att Janácek inte är Dvorák och har bestämt sig för att göra något åt saken. Jag saknar knytnävar i mellangärdet och armbågar i revbenen och Janáceks osentimentalt kantiga medlidande som brukar öppna mina tårkanaler i fullt flöde. Att greppa en så här lidelsefullt flammande musik med silkesvantar är lätt hänt, men man behöver för den skull inte ta till grytlappar.