Julie gör entré som en levnadsglad Kate Winslet i Titanic och sorti som en sucidal Karen Blixen i Mitt Afrika och Kristin är som hämtad från Purpurfärgen. Det är Annsofi Nybergs kostym, inte regin, som drabbar på Norrlandsoperan. Liksom Philippe Boesmans överföring av Strindbergs Fröken Julie, men att göra opera av ett drama kan bli rena viskleken. Orden passerar genom så många kärl att innehållet vattnas ur.
Norrlandsoperan samarbetar med sydafrikanska Cape Town Opera om denna postkoloniala läsning i 30-talets Afrika. De svarta gummidäcken utanför grevens bostad påminner om rovdriften på de kongolesiska gummiodlingarna. Regissören Matthew Wild gör också en sorts tribut till den provocerande uppsättningen av Fröken Julie i Kapstaden under apartheidregimen 1986. Jean är nu som då svart (Njabulo Mthimkulu) och Julie (Susanna Levonen) vit.
Det räcker inte. Förhållandet mellan den svarta tjänaren och den vita överklassbruden saknar dramatisk nerv. Julie går lite för lätt från salongsberusad och kåt till bakrusig och suicidal, även om musiken är nog så nervig redan från början.
När den här kammaroperan hade premiär på La monnaie i Bryssel befann sig den svenska publiken på svartsjukt avstånd när de två blonda operakexen (Malena Ernman och Kerstin Avemo) lade den belgiska publiken för sina fötter.
Nu gör den expansiva sopranen Susanna Levonen och den mångfasetterade koloratursopranen Nokrismesi Skota de kvinnliga rollerna mot Njabulo Mthimkulus stabila baryton. Kontrasterna var, alla blekansikten till trots, större i Bryssel.

Boesmans subtilt folkloristiska melodier för Jean och Kristin binder dem samman på avstånd. Ibland är det glittrande vackert som hos Villa-Lobos eller till och med Gershwin, i kontrast mot det kraxande brasset och olycksbådande slagverket. B Tommy Andersson förbinder dike och scen med titantråd. Peter Ögren debuterar med en svärtad scenbild, där gröna växter och vita blommor sträcker sig mot det vita ljuset (Ellen Ruge) som kommer från ingenstans. Scenbilden är organisk med musiken.
Rasfrågan och kolonialismen finns där som en konflikt med konsekvenser in i vår tid, men stannar vid en kylig betraktelse, ett modernt rekviem över flydda dagar.