När börsekonomen, förläggaren och amatördirigenten Gilbert Kaplan sist dirigerade Mahlers tvåa med New York philharmonic var det en trombonist i orkestern som surt skrev på sin blogg att man skulle ha klarat sig bättre utan dirigent. Nåja, det kan vara tvärtom.
Sedan Gilbert Kaplan hyrde Avery Fisher hall första gången 1982 för att dirigera den enda symfonin han kunde har han bjudits in att dirigera den hos mer än 50 orkestrar. Inklusive Salzburgfestspelen. Hans Mahlergärning sträcker sig utöver hans dirigering till en stiftelse som sprider kompositörens arbeten. Nu är han konstnärlig rådgivare för Konserthusets pågående och unika Mahlerfestival med bland annat (!) alla tio (den sista ofullbordad) symfonier. Gårdagskvällens konsert föregicks av Kaplans folkbildande – och gripande – föreläsning om Mahlers liv och verk.
Hur gick det då, med kungaparet på plats och allt? Kaplan kan onekligen allt om verket. Mahler föreskrev att dirigenten lämnar podiet i fem minuter efter första satsen, vilket han tack och lov är rätt ensam om. I ett brev sa han att kören ska sitta, det är fint. Men det är som om hans närstudier av enskildheterna står i vägen för den bäriga storidén om verket. Hovkapellisterna gör många hjälteinsatser, det finns öar av ljuvlighet, men helheten är trevande, de litar inte på honom. Man får en känsla av att de behöver spela starkt för att komma upp i samma styrfart. Så slutet, med förtvivlans orkesterskri, off-stage brasset och det mäktiga uppståndelsetemat med alten Anna Larsson, sopranen Miah Persson och jättekören, funkar som det ska.
Så Mahlerized som Kaplan vill att publiken ska bli blir man inte. Det finns dock nya chanser med sju dirigenter, sju orkestrar och åtta symfonier till.