När ridån går upp för Göteborgsoperans Goya är det några som glömmer sig och börjar applådera. Man tappar nämligen hakan, så bländande och storslagen är scenografin (Lars-Åke Thessman) och kostymerna (Annsofi Nyberg) och sedan sitter man en god stund med gapande mun i prologen medan motiven från Goyas tavlor presenterar sig ett efter ett.
Daniel Börtz och Magnus Florins nyskrivna opera går in i den spanske konstnären Francisco Goyas (1746–1828) yttre och inre värld. Med betoning på det inre, det fantasifulla och osorterade, för trots kronologin är detta snarare ett drömspel än en biografi.
I centrum av scenen finns en gigantisk camera obscura och man kan gott kalla Goya för sin tids bildjournalist. Han förskönade inte utan tog fram det personliga när han porträtterade sin tids kändisar. Goya dokumenterade också krigets fasor och sina egna demoner. Bilden på Saturnus som äter barn hör till hans mest kända. Flera av Goyas egna dog som spädbarn.
Men mer än personen Goya handlar det kanske om konstens villkor, man kan rentav se det som ett inlägg i den kulturdebatt som Göran Hägglund fräst i gång. Såväl den politiska som den religiösa makten kommer med synpunkter på konsten. Gaspar Melchor de Jovellanos, som var spansk statsman och en tid justitieminister undrar om man kan måla ”tortyr med förnuft”. Kyrkan är upprörd över hans kvinnobilder, framför allt ”Den nakna Maja”: ”Venusar ska blunda och sova” fastslår inkvisitorn, men låter honom gå. På den punkten var inkvisitionen mera tolerant än det svenska rättsväsendet mot Anna Odell.
I den andra och sista akten kommer verkets viktigaste scen där Leocadia, hans andra kvinna spelad av Katarina
Giotas, konfronterar Goya med att han är så besatt av det som är ont. Hur kan han exempelvis lägga så mycket omsorger om att skildra övergreppen på en kvinna? Detta är operans mest gripande scen, väl omhändertagen av regissör Wilhelm Carlsson. Plötsligt uppstår ett vackert kammarspel runt den lilla familjen. Giotas sjunger inte bara musikaliskt, dynamiskt utan spelar sin roll lågmält och trovärdigt.
”Varför målar du så vackert den gapande munnen när hon skriker i ångest?” frågar hon.
Goya svarar aldrig.

Man kunde bolla frågan vidare till Daniel Börtz, som helst gestaltar det svarta eller våldsamt dramatiska: Backanterna, Marie Antoinette, Svall. Som comic relief har Magnus Florin skrivit in en talroll, den narraktige doktorn (Henric Holmberg), som bryter fjärde väggen och vänder sig till publiken.
Börtz musik är expressiv men han hushåller med de kraftigaste effekterna och nöjer sig ofta med kammarmusikalisk sats, minimalistisk, impressionistisk och oavbrutet spännande. Aldrig inställsamt, men heller aldrig fult. Ensemblen, med Anders Larssons känsliga Goya i spetsen, sjunger i perfekt samspel med den lyhörda orkestern.
Det är sångbart och tydligt. Florins libretto går från det glasklart konkreta i bestämningar av färg och fysionomi till det drömskt abstrakta. Text och musik gifter sig och får ett barn.