Räkna inte mig till dem som gillar små värnlösa viskröster utan udd. Jag har aldrig fattat poängen med att sången låter som om den ber om ursäkt.
Nina Ramsby, Laleh Pourkarim, Anna Järvinen. Bra allihop, men de verkar sjunga på toppen av sin förmåga. Det är lite som en dålig mottagare, man skruvar upp på max, men ändå blir det ingen effekt. Det finns inget mera där under.

Om man, som jag, är ganska bullrig uppskattar man när även indiebrudarna sjunger ut, använder hela omfånget och släpar in en flygel på scenen som de helst spelar på själva. Och si! Nu verkar det som om oborstade typer som Kate Bush, Björk och Yma Sumac är idealet.
Anna von Hausswolff gör egentligen alla fel. En sångpedagog skulle, om inblandad, ge henne i hemläxa att jobba med skarven mellan bröströst och falsett. Men tack och lov har ingen dylik eller artistcoach börjat jiddra med stämbanden, för Anna finns på en annan skola och blir arkitekt. Hon ryter rått mitt på skarven.
Och, just det, pappa är konstnären Carl Michael von Hausswolff, som startade undergroundiga skivbolaget Radium i Göteborg, stan där Anna debuterade med julkonsert i Annedalskyrkan i december och släppte vinyl-EP under filmfestivalen. Droglåten ”Pills” beskriver en sorts kärleksaffär med drogdjävulen, där grundtonen är svart, men där svart har en miljon nyanser. Nu väntar jag blodtörstigt på mera från den här originella dramadrottningen.
Mer sparsmakad, men lysande i egen rätt är Edda Magnason, som studerat komposition på Gotland, men tröttnade på konstmusiken, vem klandrar henne, och återvände till en kammarmusikalisk pop där hennes röst och pianot står i centrum.
Förra året kom hennes debutskiva på Caprice, inspelad under en konsert på Nybrokajen 11
i Stockholm. På sista spåret far rösten iväg med en folkmusikalisk trallrefräng som skulle kunna låta hur fånig som helst, men inte alls är det. I stället personlig, humoristisk, rörande.
Men det finns flera. Sångerskan Ellekari Larsson i alternativbandet The Tiny varierar virtuost instrumentariet kring sin personliga stämma med medmusikern Leo Svensson. Rösten fladdrar riskabelt i ljusa vibraton. Rent, men raspigt. Låtarna är vackra, utan att vara inställsamma. Övertygande och prövande på samma gång.
Alla de här kvinnorna skulle med några veckors träning kunna söka in på närmsta klassiska sångutbildning, men har vänt på klacken, satt ner den, hittat sin egen högintressanta röst och gjort den hörd.