Åh, så synd.
För det börjar så bra men slutar så illa i Suzanne Ostens version av operetten Glada änkan på Folkoperan.
Till traditionell handling har fogats ett nytt slut, kommenterande roller och en hel del techno.
Det har blivit både distansering och Disney-romantik till Lehárs örhängesvalser och slaviska arv.
Jag är helsåld fram till mellanakten, skrattar så jag gråter i charadscenen med lösnäsorna, för här har inte tummats på något. Huvudrollerna – Paula Hoffman Fröling och Fredrik Lycke i detta första sångarlag – glänser, musiken är fantastiskt vacker, stjärnor skiner i fonden och birollerna är små pärlor. Då tänker jag inte minst på Nikola Matisic’ och Jakob Högström som Camille respektive baron Zeta.
Den androgyna trion som kommenterar hela härligheten, Josephine Wilson, Sara Jangfeldt och dansaren Emelie Jonsson är också så bra – och snygga – att man vill kliva in i deras kläder (signerade Maria Geber) och vara dem. Inte minst när Sara Jangfeldt leker med synthlugg och Cabaret-influenser i sin till byxroll omgjorda talroll Njegus – och sedan lägger till dandy, Charlie Chaplin och Marlene Dietrich på det.
Det är queerrollen Njegus som är Suzanne Ostens egentliga huvudroll i den här föreställningen som har blivit ett muntert operettmord men framför allt en queergestalternas revansch.
Att göra om Glada änkan är inget nytt i sig; den här operettens uppförandehistoria är av det anarkistiska slaget. Folk verkar ha gjort som de velat med den ända sedan premiären 1905; ändrat namn på karaktärer och stuvat om i handlingen.
Konferenciersrollen som Jangfeldt fått axla går att ses som ett återknytande till den traditionella resonörsrollen i klassisk operett. Det Osten gör, med parhästarna Malin Axelsson och dramaturgen Johan Petri, är alltså både något nytt och historiserande.
Och med musik till blir det jättefint. Och antipatriarkalt.
Men sedan har Osten släppt slutet helt i vad som kan vara världens kortaste andraakt. Det spelas illa, det blir plakatteater och det hänger allmänt i luften.
Att de inte kunde lagt pausen i mitten istället för i slutet förbryllar. Att änkan Hanna ”bara vill njuta” har vi vetat sedan hennes första scen, och hur Njegus löst mansdominans-problemet förstår jag inte heller.
Före det är tonträffen total, här blir det slarv.
Nog förtjänar gubbstrutten Lehár bättre än så? Mycket synd, på så rar änka.