Språkvårdare påpekar ofta skillnaden mellan utlämnad och utelämnad, ibland varandras raka motsatser. Men både ut- och utelämnade är systrarna Elektra och Chrysothemis i Mykenes atriderborg. Utlämnade på nåd och onåd åt en helgalen morsa, som mycket väl skulle kunna offra båda två åt gudarna som medel mot sömnlöshet. Utelämnade från allt sunt mänskligt umgänge, bara i ett svagt hopp om att en frånvarande bror skall komma tillbaka och mordledes ställa allt till rätta.

Han kommer mycket riktigt, plågad av ångest inför sitt uppdrag, heroiskt hetsad av storasyster och med furierna hack i häl. Men hämnden blir alltför ljuv för att Elektra skall kunna bära den. Dansen i vedergällningens jubel är samtidigt hennes dödsdans.

Elektra i Richard Strauss’ tonsättning brukar kännas grym, blodbestänkt, monumental och inte minst högljudd. När hon nu för tredje gången på 44 år åter står på vår kungliga operascen är hon lika fri från 1965 års tyska stumfilmsexpressionism i Rudolf Hartmanns regi som från Folke Abenius’ jungianska uppdatering 1993 med Elektrakomplexet i centrum. Staffan Valdemar Holm låter ingenting ske i det under- och omedvetna. Torben Lendorphs ljus mot Bente Lykke Möllers blodröda murar nyanseras sparsamt men får en gräll skärpa vid Klytaimnestras och Aigisthos’ dödsskrin. Kören av ängsliga tjänstehjon radar upp sig mot väggen likt en hellenisk fris, eller som på en klippavsats inför avgrunden. En trång korridor leder in i palatset men också ut därifrån, mot ljuset och friheten. Allt försiggår nära rampen, ingen behöver forcera stämbanden. Det är smidigt tänkt och skönt klingande.

I den balans mellan Apollon och Dionysos som det grekiska dramat liksom operakonsten eftersträvade  har Holm gått på den upphöjt apolloniska linjen och dragit fram trollen för att spricka i fullt solljus. Han är överens med dirigenten Pier Giorgio Morandi, som fint lotsar musiken mellan Rosenkavaljerens sötma och den vrålande expressionism som annars ligger nära till hands. Ett stänk humor klär liksom sorgen Elektra men drabbar Marianne Eklöfs formidabla Klytaimnestra en smula. Hon kan inte rå för att en dofsa i blond hövolm och obekväma pumps inte blir helt kongenial med den nattsvartaste mardrömsmusik Strauss överhuvudtaget komponerade.

Lika svart i stämman som i psykopatisk apparition bemästrar Katarina Dalayman titelrollens omänskliga krav, lika säker men blond och sårbar är Emma Vetters Chrysothemis. Visst uppträder fullt kompetenta herrar också, som Johan Edholms Orestes på farligt uppdrag och Magnus Kyhles knökfulle Aigisthos. Men det hjälps inte – Elektra står och faller med tre damer i skilda stadier av psykisk ohälsa.

Oftast brukar jag efter Elektra känna mig lätt dry martinisk – skakad, inte rörd. Men för första gången greppar jag faktiskt efter näsduken, detta i slutscenen, från Emma Vetters första patetiska danssteg för att på något sätt dela Dalaymans makabra extas. Hade Strauss & von Hofmannsthal sett henne kunde Elektra ha avsatt en spinoffopera om överlevaren Chrysothemis.