Den amerikanske minimalisten Steve Reich var ett skilsmässobarn. Sedan tidig ålder färdades han med sin guvernant på tåg den långa sträckan mellan mor i Los Angeles och far i New York. Medan han vaggades av det pulserande ljudet från hjul mot räls fraktades andra judar på andra sidan Nordatlanten, på andra tåg, likt boskap, mot slutgiltiga mål.
   Sorgesamt och suggestivt gestaltar Steve Reich i verket Different trains (1988) dessa olika livsavgörande ljudresor. Reich anser själv att det var de rytmiska tågljuden som formade hans musikalitet. Det hörs. Inte bara här.
Reich har hämtat ljud och röster från arkiv och låter dessa färdas vidare in i stråkarna, som ekon och ringar på vattnet. Språkmelodierna översätts till stråkfraser. Tågvisslorna skriker ända in i de elförstärkta instrumenten.
Fläskkvartetten är placerad som på en ö mitt i Judiska teaterns black box, i en sorts lägerpyjamasar, omslutna av Ann Wåhlströms stora glasdroppar belysta av Hans-Åke Sjöquists ljusdesign. Scenografin växlar mellan glöd och sot, himmel och helvete, hopp och förtvivlan. På de båda kortväggarna visas dokumentärfilm på en stillsamt antydd nivå. När Different trains klingat ut efter en halvtimme spinner Fläskkvartetten vidare med en egen komposition, Tears apart, där de stora glastårarna används på ett fyndigt sätt. Musiken är en provkarta över Fläskkvartettens olika sound som kan skifta från en spinnande kattunge till en rasande tiger på tre sekunder.
Kort sagt: Den som kan. Åk till Judiska teatern. Missa inte det här tåget.