Det står ett rörande kollektiv i strumplästen och stirrar in i väggen. Man får moderskänslor. De har ägghuvuden och hängröv och försvarets ylleunderställ. Henry Purcells musik stoppar skrattet. Det är ju så vackert.
Ingenting lämnas åt slumpen när Stockholms fyra konstnärliga högskolor samarbetar om Purcells korta barockopera Dido och Aeneas (1689). Verket bygger på fjärde sången i Vergilius Aeneiden, den uppslitande kärlekshistorien mellan Karthagos drottning Dido och den trojanske sjöfararflyktingen Aeneas. Som konstinstallation är det toppen, men som koncept lite för bra – unga hjärnor har gått på högvarv.
Det finns inte minsta lilla glipa i den kritvita scenografin eller sluga regin. De listiga lampskärmskjolarna pockar hela tiden på uppmärksamhet. Träs av och på och gör bärarna ännu mer lika myror. Men det ÄR en vacker tanke att alla kvarvarande i Karthago är kvinnor, ja att alla på scenen, män som kvinnor, gestaltar drottning Dido och hennes motstridiga känslor. Det finns varken hov, häxor eller systrar. Aeneas är den enda mycket mänskliga gestalten, en kopia av Richard Gere i En officer och gentleman, som förgäves försöker beveka den plågade Dido. Ingen nämnd ingen glömd, men Michaela von Koch sjunger SÅ övertygande världens vackraste lamento, When I am laid in earth, och säkert skulle man gråta över Didos belägenhet om man inte tvangs åse när hon skär upp venerna.

Men vad gör det egentligen! Ensemblen och orkestern är den finaste jag sett och hört på länge. Dessa nykläckta sångare och dansare HAR hundratusen becquerel utstrålning. Ensemblen ur Collegium musicum barockbrinner under Olof Bomans ledning.
Det finns hopp om operalivet. Even when I am laid in earth.